Vänster och höger: En debatt i Expressen

VERKLIGA FRÅGOR

Jan Myrdal

Den 30 december 2017 publicerade Expressen som ledare Patrik Oksanens artikel "Putins lakejer finns både till höger och vänster". Den inleddes som ett direkt angrepp på mig och mitt arbete. Den har sedan följts upp med ytterligare polemik mot mig vilket nödvändiggör ett förtydligande, en replik. Personpolemik är ointressant, viktigare är att Oksanen ser verkliga skeenden, scenförändringar, vilka han dock inte förmår tyda. Jag tar tre frågor:

                      1) Om konferensen i Chișinău finns texter på nätet. Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, redovisade de stora svårigheterna för en liten tvekulturell stat på själva skiljet mellan NATO och Ryssland som varken vill bli helrysk eller en rumänskdominerad raketbas för NATO. När nu NATO flyttat baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar tycks abrogeras sjunker varningstiden drastiskt för Rysslands kärnområden och risken för att någondera lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag ökar. Det blir inte en lokal skärmytsling. Hur Sverige som stat eller samhälle skulle överleva en följande "nuclear winter" vet ingen. Men vad vi vet är att världen upprepade gånger under senare decennier balanserat på gränsen till en katastrof. Att den hittills undvikits beror mindre på klok politik än på slump eller på att någon militärt ansvarig självsvåldigt beslutat inte handla enligt reglementet. Kärnfysikernas "Domedagsklocka" har nu flyttats fram till några minuter i tolv.

                      2) I mitt anförande och direkt till president Igor Dodon hänvisade jag till Sveriges tvåhundra år av fred och Bernadottepolitik. Den franske förre revolutionär som blev svensk tronföljare ändrade radikalt de 700 år av misslyckad svensk politik som lett till att rikets östra del förlorades (Finland som nation skapades sedan under det ryska väldet). Ryssland kunde vara i kris eller enat, starkt eller svagt men var stort och fanns vilket Sverige hade att inse. Senare utformade han det som blev Bernadottepolitik; en svensk utrikespolitik medveten om att det finns större makter i öster, söder och väster mot vilka det gällde att förhålla sig principiellt fast men ständigt smidig. Statsminister Per Albin Hanssons politik från hösten 1939 när han som regeringschef ersatte den politiskt viktige Sandler som blivit aktivist med den försiktige Günther fram genom att vägra brittisk/fransk militär genommarsch under vinterkriget och verka för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen och sedan förena principiell fasthet med smidighet under de då skiftande utrikes maktförhållandena fram till krigsslutet 1945 är ett föredömligt exempel på svensk Bernadottepolitik.  President Putin är rysk nationell politiker; inte leninist (han har kritiserat Lenin för att denne inte understödde Ryssland i Första världskriget utan verkade för fred och tsarismens undergång). Han är nationell vilket innebär att han inte bara ser Tsar Peters betydelse utan även, fast han talar mindre om det, den roll, Ivan IV (Ivan Groznyj) och Josef Stalin spelat för att bevara och säkra ett Ryssland med många nationaliteter och kulturer. Till detta har Sverige - som Bernadotte 1812 och Per Albin Hansson - att förhålla sig.

                      3) Patrik Oksanen ser korrekt att under något sekel traditionella politiska grupperingar kallade "vänster" och "höger" nu upplöser sig och byter plats. Men han förmår lika litet som en organisation till "vänster" som Clarté tolka det han ser. Samtidigt som den internationella ekonomiska maktkoncentrationen blir alltmer extrem och därmed de sociala spänningarna tilltar blir den politiska bilden alltmer otydlig. Ja, till ett maskeradspel. Det norska Arbeiderpartiets (en gång i Komintern) ledare blir NATO:s generalsekreterare och det italienska Lega Nord bekämpar USA-lydnad. Den stora konferensen i Beijing ("World Political Parties High Level Meeting") de första dagarna i december (orapporterad i svenska och andra västmedier) med en 600 representanter från 300 politiska partier och organisationer från 120 länder däribland statsmän och politiska ledare var helt organiserad enligt Bandungmodellen utan hänsyn till eventuella allianser, bindningar och höger/vänsterbeteckning. Liksom Bandungkonferensen blev inledningen till den stora avkolonialiseringen tycktes denna konferens av inläggen från olika politiker och statsledare att döma bli början till arbetet på en ny mångpolig världsordning.

                      Vid ett tidigare skifte i världspolitiken när Nixon reste till Kina bad Expressen mig förklara skeendet. Det gjorde jag sakligt, korrekt och opolemiskt, med ordentliga citat och källhänvisningar på tre sidor i tidningen den tjugonde juli 1971.