Det nuvarande intresset för Furugårdare och Lindhomare för sjuttio, åttio år sedan leder vilse. Ty det avgörande med dem är att de aldrig förmådde bli av politisk betydelse. För att låna ett ord från upphovsdebatten nådde de aldrig verkhöjd.

Men i början av nittonhundratrettiotalet fanns en utveckling som höll på att leda fram till ett svenskt fascistiskt parti med verklig massbas. I den hårt drabbande jordbrukskrisen började Bondeförbundet visa tecken på omvandling. Det hade en bakgrund i bland annat Rudolf Kjelléns tankar samtidigt som det nu radikaliserades. Karaktäristiskt är att det som enda dåtida svenska parti antog ett ytterligtgående rasprogram 1933 just som rasläran i svensk vetenskaplig opinion allmänt upphävts och den nytillträdda socialdemokratiska regeringen trots militärens motstånd börjat söka fasa ut den enda gällande och riktningsgivande statliga skrift som fastslagit nödvändigheten av rasens renhet. (Soldatinstruktionens Allmänna del som högerregeringen Lindmans försvarsminister generalmajor Harald Malmberg hade låtit utarbeta och konungen 1929 stadfäst.) Våren 1933 gavs i jordbrukskrisens Sverige en verklig möjlighet för att Bondeförbundet skulle bli ett fascistiskt massparti med avgörande politisk verkhöjd. En rörelse därtill kännetecknad av en militant raslära.

Det som förhindrade detta var det som blev känt som kohandeln, alltså krisuppgörelsen om arbetslöshets- och jordbruksfrågorna 1933 mellan socialdemokrater ledda av Per Albin Hansson och ledande bondeförbundare som Bramstorp och K. G. Westman. Därigenom dränerades det som kunnat bli basen för ett fascistiskt massparti. Trots enskilda rasistiska restpolitiker framstod därefter Bondeförbundet som bonderörelsen, en typisk folkrörelse i det svenska folkhemmet. Jag uttrycker mig på detta sätt då denna uppgörelse för den ena sidan säkrade centrala socialdemokratiska krav samtidigt som den innebar att klasskrav på landsbygden (statarfrågan till exempel) uppsköts. På andra sidan fick Bramstorp som själv var helt ideologifrämmande igenom en av honom eftersträvad jordbrukspolitik och han kunde så få Bondeförbundet med på statliga ingripanden och därmed ut ur det borgerliga samförståndet.

Hur jag då hade sett på detta om jag varit tio år äldre, sexton år alltså, det vet jag. Min kritik hade på klassmässig grund varit principiell. Men nu, sjuttiofem år, tre generationer, senare konstaterar jag att den dräneringen av det som kunnat bli en bas för ett fascistiskt massparti faktiskt räddade det svenska folket från stora lidanden.

Mot trettiotalets sista år var det för alla medvetna – det vet jag då jag kommer ihåg samtalen med olika svenska och utländska gäster vid familjen Myrdals middagsbord – uppenbart att Europa stod inför ett nytt storkrig som drevs fram av Hitler och i detta möjliggjordes av olika med honom direkt sympatiserande eller blott eftergivna grupperingar i olika länder. Men varför skapades det då i Sverige inför detta Andra världskrig inget stort sådant pro Nazityskt parti av det mycket stora antalet traditionellt tysktillvända inom förvaltning, medier och näringsliv vilkas spjutspets var den akademiska elit som i Uppsala och Lund fostrats nationellt och fascistiskt under tjugotal och trettiotal?

Våren 1939 tog Rütger Essén initiativ till ett sådant parti. Han var då en central svensk akademiker, diplomat, författare. Han stod mycket nära Albert Bonniers förlag. Både i nära personkontakt och som författare. Hur central han då var visas av det stora mångbandsverket Vår egen tids historia 1880 – 1939 på Albert Bonniers Förlag:

"Av Gunnar Aspelin, Bo Enander, Rütger Essén, Gösta Jörlin, Yngve Lorents, Ragnar Svanström, Herbert Tingsten, G. Westin Silverstolpe." Rütger Essén eget från hans utgångspunkter ytterligt välskrivna 888 sidor tjocka bidrag var Band IV, Illusionernas årtionde. Den politiska världsutvecklingen 1917-1930.

Men mot detta Rütger Esséns initiativ tog då på våren 1939 en ledande grupp nationella kring Arvid Fredborg som kraftigt stött såväl Mussolinis fascism som Hitlers nationalsocialism ställning. Arvid Fredborg själv hade nyss varit publikt drivande i Uppsalastudenternas stora och omskrivna möte mot att tyska judiska läkare skulle få fly till Sverige. De tog nu denna nya ställning med en ny nationellt ideologisk analys av Tysklands politik. Nu när Mussolini tagit Tirana och Hitler Prag hade de därmed överträtt nationalismens gränser. I och med detta visade det sig att Hitler som ledare för ett Stortyskland vid vår gräns av egna politiska skäl kunde utgöra en fara för Sverige som nation. Trots den mycket stora ideologiska klyftan som skilde dem från Per Albin Hansson var de därför beredda att samverka med honom om han slog vakt om Sveriges nationella oberoende.

Därmed omintetgjordes planerna på det stora tyskvänliga partiet. Och Rütger Essén tumlade för resten av sitt liv ner från sin centrala intellektuella position. Visst fanns tyskvänner och pronazister i Sverige under kriget, många på höga poster inom stat, näringsliv och medier. Men något stort sådant politiskt parti som kunde utgöra ett direkt hot mot vår nationella existens gavs inte.

Detta skeende 1939 var lika avgörande för vårt folks möjlighet att överleva som kohandeln 1933. Men Fredborg och de andra hade inte omvandlats, blivit antifascister och kämpande demokrater. Detta har fått liberaler och diverse "vänster" att inte kunna förmå se dubbelheten i vad detta betydde först för vårt folks möjlighet att undvika kriget och sedan för Sveriges politiska utveckling efter kriget.

Ty det var en mycket stor och betydelsefull grupp som då 1939 med Fredborg icke ställde upp på Rütger Esséns tänkta stora pronazityska sammanslutning. Forskaren Tobias Hübinette har publicerat namnlistor. Där finns den elit som sedan blev ledande inom politik, näringsliv medier, stat och utrikesförvaltning. Ett betydelsefullt nätverk, man kunde hävda en djup stat, som han skrev mig. Ja, det var detta nätverk som sedan i PHM (Planhushållningsmotståndet) knäckte det Arbetarrörelsens efterkrigsprogram kring vilket alla i och kring arbetarrörelsen tycktes kunna enas för en socialism med svenska förtecken.

Det är för att handla klokt nödvändigt att inse såväl varför vi inte – vilket blev vår lycka – fick ett fascistiskt massparti 1933 och ett stort pronazityskt parti 1939 som att just detta sedan genom skeendets ständiga dubbelhet kom att bidra till efterkrigets elände med NATO-tillvändning och EU-medlemskap.

Det må röra sig om husbonde–piga, regissör–skådespelare, lärare–elev, idrottsledare–deltagare, stjärnreporter–volontär eller för den delen biskop–troende. Sådant är ingenting för ledning, fackförening eller vänkrets att ta ställning till. Det är brott vilka omedelbart skall polisanmälas, läkarundersökas och utredas.

Den nuvarande diskussionen där de istället blir arbetsgivarfrågor, pressuthängningar, smusselrykten och fackligt ansvar är helt igenom rättsvidrig. Att vänta – något/några år i värsta fall – innebär därtill grav rättsosäkerhet då all möjlig bevisning är borta och ord blott ställs mot ord.

Denna pågående diskussion har visat att det nu behövs betydligt större resurser för polis och åklagare. Det måste de politiskt ansvariga skaffa fram.

Vad vi därtill i debatten måste se till är att de kvinnor – och män – som utsatts inte skambeläggs.

För att tydliggöra detta här de relevanta styckena i Brottsbalken:

"6 kap. Om sexualbrott

1 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

/............................................/

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

/........................................../

2 § Den som, i annat fall än som avses i 1 § första stycket, genom olaga tvång förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 § andra stycket med en person under de förutsättningar i övrigt som anges där.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt sexuellt tvång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

/................................./.

3 § Den som förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling genom att allvarligt missbruka att personen befinner sig i beroendeställning till gärningsmannen döms för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning till fängelse i högst två år."

II

Nå, att denna kvinnoförnedring tillhörde teater- och filmvärldens internationella normalitet var känt. På amerikansk engelska finns ett uttryck som är skönlitterärt belagt sedan 1941, först specifikt från filmvärlden men sedan spritt till att röra hela Förenta staternas affärs- och fabriksvälde: Casting couch (rollfördelningsschäslong).

Marilyn Monroe som ju var ytterligt frispråkig om vad hon hade fått göra för att få roller sade på presskonferensen den 1 december 1955 när Fox gett henne det då enorma kontraktet: "Detta betyder att jag inte behöver suga någons kuk längre."

Visst hörde även jag rykten om att detta också styrde svenska stjärnregissörers uppträdande allteftersom deras berömmelse tilltog. Men i Sverige brukade vi mest beskriva det som ömsesidig kärlek. Vilket också är möjligt. Man behöver inte omedelbart tänka ont om förbindelser på arbetsplatsen mellan olika åldrar. Själv blev jag journalistvolontär just som jag fyllt sjutton. Oskuld var jag ju inte men jag hade egen ingång från gatan och en sex år äldre kvinna på redaktionen som var ensam efter ett par krångliga förhållanden tog omedelbart hand om mig och uppfostrade mig sexuellt. Hon gav mig sitt foto när jag lämnade och gick till nästa tidning. Jag har det kvar. Hon står vid älven med håret utslaget i vinden. "Med tack för gott samarbete. Också på redaktionen", skrev hon på baksidan.

Alla övergreppsberättelser jag läser övertygar mig alltså inte. Det finns ju inte bara kärlek på arbetsplatser. Man kan vara knullkompis också.

Jan Myrdal

Publicerad på fib.se 2017-11-28.

Jag hade nyss fyllt tretton och kommit tillbaka till Sverige från New York när jag började i Bromma Högre Allmänna Läroverk höstterminen 1940. Min svenska skoltid avslutades sedan tidigt på vårterminen 1944 när jag slutade gå till Höglandsskolan för att inte återkomma. Också mina nära kamrater lämnade skolan. Jag var då sedan ett år aktiv i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund.

Jag avskydde den svenska skolan, fann den undervisning som gavs undermålig och hade upprepade konflikter med vissa lärare. Det har jag beskrivit. I olika dokument torde anmärkningar och nedsatta betyg stå kvar noterade. Jag var från kollegiet sett en besvärlig elev. Fast det fanns vissa lärare jag uppskattade. Jag hade också nära vänner som fortsatte fram till examen.

Jag var inte okänslig för att det fanns flickor i klassen som jag mer än tyckte om. Det kanske märktes på mig. Några hade jag också hållit om, dansat med. Men mitt egentliga kärleksliv inleddes efter skoltiden, sommaren 1944.

Det är bakgrunden. Den torde inte vara helt ovanlig. Men det jag läser om i Metoo är mig helt iskallt främmande.

Jag vet att jag aldrig skymfat någon flicka i klassen eller skolan genom att kalla henne Hora eller Fitta. Vad mera är jag hörde aldrig någon av kamraterna göra det. Det var mig/oss otänkbart.

Som en del av kriminalhistorien kunde jag läsa om lärare som sexuellt förgrep sig på elever, men jag minns inte någonting sådant från min dåtida skoltid.

Jag har frågat både jämnåriga kamrater från det tidiga fyrtiotalets usla svenska skola och sådana jag känt från FNL-tiden som gick i sextiotalets skola men ingen av dem mindes att man ropat något sådant efter flickorna eller behandlat dem så i klassen och skolan. Men allt jag läser och hör visar att så sägs och så sker nu.

Någonting måste ha hänt i den svenska skolan någon gång på åttiotalet. Men hur och när? Vilka förändrade skolan genom att börja ropa Hora mot flickor och förgripa sig på dem? Och varför ingrep inte vare sig lärare eller andra elever?

Jan Myrdal

Texten är publicerad även på fib.se

Ers excellens Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, Joint Committee of Chişinău Forum, respekterade deltagare, mina damer och herrar.

Jag är tacksam för inbjudan att tala här eftersom jag är överens med arrangörerna både om att en öppen och rationell diskussion är nödvändig och om att en gång befriande idéer kan hårdna och förändras till ideologier, falskt medvetande. Eller för att uttrycka det tydligare; liksom många av oss i Europa ser jag mycket av mina egna politiska rötter bland dem som satt till vänster i den franska nationalförsamlingen 1789. Men samtidigt vet jag att individer och organisationer som kallar sig "vänster" i Europa idag, liksom först på 1800-talet och sedan på olika sätt på 1900-talet, har varit politiskt ansvariga för imperialistiska och koloniala krig. Uttryck som "vänstern" fördunklar problemen. Istället måste vi söka sanningen från fakta. (Att Mao Zedong använde dessa ord 1938 borde inte störa någon eftersom de härrör från den rationella kärnan i både kinesisk och västerländsk tradition.)

Jag ska ta fyra olika exempel:

Flyktingkrisen, det vill säga massmigrationen till Europa från Afghanistan, Västasien och Afrika skapar allvarliga och hotfulla sociala problem och konflikter här i Europa. Men det är inte resultatet av någon act of god som jordbävningar eller klimatkatastrofer. Jag känner väl till det här. För sextio år sedan flyttade jag till Kabul. Afghanistan var ett fattigt, feodalt land som genom att vara starkt självständigt lyckades överleva det "stora spelet" på 1800-talet. Min hustru och jag reste över hela landet. Vi var unga och fattiga men eftersom vi var artiga och obeväpnade skyddades vi av pakhtunwali också när vi bodde hos svartatältnomaderna. De flyttade från höglandets betesmarker till låglandet på hösten, men det var inga afghaner som flydde från landet! (Jag skrev en bok för att öka förståelsen av Afghanistan i våra länder. Det publicerades på många språk, även på rumänska.) Vi vet alla vad som hände. Nu fortsätter Nato sitt illegala krig mot det afghanska folket för ekonomisk och politisk kontroll över Centralasien och även det officiellt neutrala Sverige deltar med trupper. Afghanska flyktingar kan nu ses som tiggare i Stockholm. Som Chaucer uttryckte det i 1390: The chickens come home to roost.

Det här är inte en humanitär kris. Den måste betraktas och behandlas som en internationell politisk förbrytelse.

Mitt andra exempel är annorlunda:

Jag kommer från ett land i Europa som inte har upplevt krig på mer än tvåhundra år. Att vi har förskonats beror inte bara på någon form av historisk tur utan delvis även på en specifik utrikespolitisk tradition. Ända sedan Sverige och Ryssland bildades som nationer hade det förekommit krig i norra Europa dem emellan. Under åtta hundra år orsakade dessa krig ett stort lidande. Även i denna del av Europa krigade Karl den tolftes trupper. Till sist var Sverige år 1809  så fullständigt militärt besegrad att det förlorade den östra delen av sitt nationella territorium. (Vid den tiden fanns varken Finland eller Sverige som vi känner dem idag. Det var ett enhetligt ganska fattigt bondeland där språken blandades, finska talades inte bara i Stockholm utan även bland mina förfäder, Dalarnas skogsfinnar. Finland som nation bildades under den ryska ockupationen på 1800-talet.)

I Sverige störtades den ytterst inkompetente kungen och den franske napoleonske marskalken Jean Baptiste Bernadotte kallades in som kronprins. Han var en för detta revolutionär som blivit en extremt pragmatisk realpolitiker. (Dictionnaire des girouettessom utgavs i Paris under Napoleons hundra dagar 1815 påpekade att Bernadotte hade svurit tio olika trohetseder och brutit dem alla efter omständigheterna.) Han såg vad de svenska politikerna inte hade kunnat förstå. De åtta hundra åren av krig var meningslösa. Ryssland kunde vara svagt eller starkt men det fanns där och var större. Han tog omedelbart kontakt med den ryska tsaren och förändrade, utan hänsyn till svenska känslor, den svenska politiken för gott.

Jag ska inte in mer på hans historia även om den är fascinerande; han kunde inte få den franska tron han strävat efter, men han lyckades manövrera och överleva som monark, trots den Heliga Alliansen och den politiska legitimismen. I Sverige är han känd för sin kamp mot yttrandefriheten. År 1834 formulerade han de utrikespolitiska principer som blev kända som Bernadottepolitiken. Sverige var ett litet land omgivet av stormakter till öst, syd och väst. Det kunde överleva endast genom att agera smidigt och samtidigt hålla fast vid de vitala intressena. En principiell Realpolitik, skulle man kunna säga.

Mitt tredje exempel är personligt, från det senaste kriget.

I juli 1940 återvände min far, Gunnar Myrdal, till Förenta staterna för att avsluta sin undersökning av negerfrågan, the Negro Question (som 1954 fick ett centralt värde när USA:s högsta domstol fattade sitt beslut om att avskaffa segregationen). Han behövde tyskt visum för att kunna åka till Portugal och därifrån med fartyg at sig till USA. Han var vid den tiden både en akademiker och en framstående svensk politiker. Som antifascist hade han svartlistats av den tyska regeringen och nu var Sverige i princip omgivet av tyska trupper. En representant för den tyska legationen (det var inte någon ambassad vid den tiden) kom till oss. Jag minns det väl. Den tyska diplomaten sa:

– Vi är ett vidsynt folk. Vi är beredda att dra ett streck över det förflutna. Vi bygger nu det stora europeiska huset. Vi kommer att låta Sverige lämna sin lilla stuga, stiga in i det stora huset och inta sin  rättmätiga europeiska plats.

– Men vi svenskar, sa min far, föredrar vår egen lilla stuga, en som vi sköter själva.

Självklart fick han inte visum utan tvingades resa via Ryssland och Japan till USA. Men han behöll sin uppfattning om den lilla stugan till slutet, även när många inflytelserika personer arbetade för att få Sverige att komma in i det som skulle bli ett nytt stort europeiskt hus, en europeisk union utan det självbestämmande som svenskarna kunde ha i sin egen stuga.

Mitt fjärde exempel är lite annorlunda. Det handlar om möten och konferenser som denna. Under årtiondena har jag deltagit i många sådana. Ta den vi höll för tio år sedan i Palais Bourbon (Assemblée Nationale) i Paris om "Justice International et impunité, le cas des États-Unis". Den samlade ett mycket brett spektrum av intellektuella och offentliga personer för en intellektuellt hederlig och rationell debatt om USA:s extralegala beteende och hur man kan skyddar de rättigheter som folken i olika länder har vunnit de senaste århundradena. (I mitt anförande använde jag Herman Görings argument i Nürnbergrättegångarna för att klargöra hur politiker som Bush och Blair resonerar.)

Visst kan officiella medier och tjänande akademiker i varje kris kan slå på krigstrummorna och sprida oförnuft. Under 2005 anordnade jag själv en stor utställning med en väldokumenterad katalog för Kungliga biblioteket i Stockholm om ämnet. Men i det långa loppet är det de rationella och välgrundade argumenten i konferenser som denna som kommer att göra sig gällande.

Det är, kära kollegor, åtminstone vad jag på mitt nittioförsta år har erfarit under mitt liv.

Jan Myrdal

De böcker jag hänvisar till är:
Jan Myrdal: La Raspinitia Civilizatiilor (Editura tineretului, Bucuresti 1967 (övers. Alexis Eymery)

Dictionnaire des Girouettes, ou nos contemporaines peints d’après eux-mêmes. Ouvrage dans lequel sont rapportés /…/ par une socièté de girouettes. (Alexis Eymery, Libraire, Paris 1815)

Ed. Nils Andersson, Daniel Jagolnitzer, Vincent Rivasseau: Justice Internationale et impunité le cas de États-Unis. (l'HarmattanParis 2007)

Ed. Nils Andersson, Daniel Iagolniotzer, Diana G. Collie: International Justice and Impunity. The Case of the United States. (Clarity Press, Atlanta GA 2008

Jan Myrdal: Sälja krig som margarin (Leopard förlag, Kungliga biblioteket, Stockholm 2005)

Jan Myrdal skriver:

Denna andra volym innehåller filmer vilka blott blivit allt mer aktuella. Rune Hassner och jag strävade efter att genom dåtidens masspridda bilder åskådliggöra och medvetandegöra om det skeende som ännu påverkar oss. Den som t ex vill kunna följa hur under sextiotalet och framåt det tillsynes helt samhällsdominerande franska kommunistpartiet gick mot upplösning och förfall kan följa detta i "Fred och kallt krig" eller den som vill kunna förstå det komplicerade spel i vilket arbetarklassen och dess organisationer gång efter annan slogs ned i Förenta staterna de senaste hundrafemtio åren kan följa detta åskådliggjort i "Ett annat Europa". En viktig erfarenhet som jag tror vi lyckades tydliggöra är att goda bilder och goda bilder inte är detsamma. Se avsnittet om den roll som tidningarna Psst och Sifflet spelade under Dreyfusprocessen. Det onda hade de lysande konstnärligt goda bilderna. Det förnuftiga goda nådde aldrig den konstnärliga höjden. Det strider mot vad vi vill tro. Men här kan man se och själv bedöma.
Jan Myrdal

DVD nr 2 i ”Bilden som vapen”, utgiven av HMP Hassner-Myrdal Produktion, med fyra avsnitt ur TV-serien:
Ett annat Europa. Bildpropaganda i den framväxande stormakten USA, fram till början av 1900-talet.
Syner från sekelslutet. Frankrike från slutet av 1800-talet fram till första världskriget
Efter kriget, före kriget. Mellankrigstiden i Europa
Fred och kallt krig. Det kalla kriget, fram till Paris 1968.

Därtill finns nu en andra upplaga av den skrift ”Bilden som vapen” som kom i somras tillsammans med den första DVD:n, och som är en introduktion till hela serien. Denna andra upplaga är på 64 sidor, limhäftad i A5-format:

Även DVD nr 1 finns till beställning för den som missade vid utgivningen till Myrdals 90-årsdag.

Priser (inklusive porto!):
DVD1: 200 kr
DVD2: 200 kr
Boken: 150 kr
Beställ så här:
1. Sätt in pengarna på personkonto i Nordea 270719-0332 (clearingnr 3300)
2. Mejla till myrdal@myrdal.pp.se och tala om vad du beställer, samt till vilken adress det skall skickas.

VERKLIGA FRÅGOR

Jan Myrdal

Den 30 december 2017 publicerade Expressen som ledare Patrik Oksanens artikel "Putins lakejer finns både till höger och vänster". Den inleddes som ett direkt angrepp på mig och mitt arbete. Den har sedan följts upp med ytterligare polemik mot mig vilket nödvändiggör ett förtydligande, en replik. Personpolemik är ointressant, viktigare är att Oksanen ser verkliga skeenden, scenförändringar, vilka han dock inte förmår tyda. Jag tar tre frågor:

                      1) Om konferensen i Chișinău finns texter på nätet. Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, redovisade de stora svårigheterna för en liten tvekulturell stat på själva skiljet mellan NATO och Ryssland som varken vill bli helrysk eller en rumänskdominerad raketbas för NATO. När nu NATO flyttat baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar tycks abrogeras sjunker varningstiden drastiskt för Rysslands kärnområden och risken för att någondera lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag ökar. Det blir inte en lokal skärmytsling. Hur Sverige som stat eller samhälle skulle överleva en följande "nuclear winter" vet ingen. Men vad vi vet är att världen upprepade gånger under senare decennier balanserat på gränsen till en katastrof. Att den hittills undvikits beror mindre på klok politik än på slump eller på att någon militärt ansvarig självsvåldigt beslutat inte handla enligt reglementet. Kärnfysikernas "Domedagsklocka" har nu flyttats fram till några minuter i tolv.

                      2) I mitt anförande och direkt till president Igor Dodon hänvisade jag till Sveriges tvåhundra år av fred och Bernadottepolitik. Den franske förre revolutionär som blev svensk tronföljare ändrade radikalt de 700 år av misslyckad svensk politik som lett till att rikets östra del förlorades (Finland som nation skapades sedan under det ryska väldet). Ryssland kunde vara i kris eller enat, starkt eller svagt men var stort och fanns vilket Sverige hade att inse. Senare utformade han det som blev Bernadottepolitik; en svensk utrikespolitik medveten om att det finns större makter i öster, söder och väster mot vilka det gällde att förhålla sig principiellt fast men ständigt smidig. Statsminister Per Albin Hanssons politik från hösten 1939 när han som regeringschef ersatte den politiskt viktige Sandler som blivit aktivist med den försiktige Günther fram genom att vägra brittisk/fransk militär genommarsch under vinterkriget och verka för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen och sedan förena principiell fasthet med smidighet under de då skiftande utrikes maktförhållandena fram till krigsslutet 1945 är ett föredömligt exempel på svensk Bernadottepolitik.  President Putin är rysk nationell politiker; inte leninist (han har kritiserat Lenin för att denne inte understödde Ryssland i Första världskriget utan verkade för fred och tsarismens undergång). Han är nationell vilket innebär att han inte bara ser Tsar Peters betydelse utan även, fast han talar mindre om det, den roll, Ivan IV (Ivan Groznyj) och Josef Stalin spelat för att bevara och säkra ett Ryssland med många nationaliteter och kulturer. Till detta har Sverige - som Bernadotte 1812 och Per Albin Hansson - att förhålla sig.

                      3) Patrik Oksanen ser korrekt att under något sekel traditionella politiska grupperingar kallade "vänster" och "höger" nu upplöser sig och byter plats. Men han förmår lika litet som en organisation till "vänster" som Clarté tolka det han ser. Samtidigt som den internationella ekonomiska maktkoncentrationen blir alltmer extrem och därmed de sociala spänningarna tilltar blir den politiska bilden alltmer otydlig. Ja, till ett maskeradspel. Det norska Arbeiderpartiets (en gång i Komintern) ledare blir NATO:s generalsekreterare och det italienska Lega Nord bekämpar USA-lydnad. Den stora konferensen i Beijing ("World Political Parties High Level Meeting") de första dagarna i december (orapporterad i svenska och andra västmedier) med en 600 representanter från 300 politiska partier och organisationer från 120 länder däribland statsmän och politiska ledare var helt organiserad enligt Bandungmodellen utan hänsyn till eventuella allianser, bindningar och höger/vänsterbeteckning. Liksom Bandungkonferensen blev inledningen till den stora avkolonialiseringen tycktes denna konferens av inläggen från olika politiker och statsledare att döma bli början till arbetet på en ny mångpolig världsordning.

                      Vid ett tidigare skifte i världspolitiken när Nixon reste till Kina bad Expressen mig förklara skeendet. Det gjorde jag sakligt, korrekt och opolemiskt, med ordentliga citat och källhänvisningar på tre sidor i tidningen den tjugonde juli 1971.

VERKLIGA FRÅGOR

Jan Myrdal

Den 30 december 2017 publicerade Expressen som ledare Patrik Oksanens artikel "Putins lakejer finns både till höger och vänster". Den inleddes som ett direkt angrepp på mig och mitt arbete. Den har sedan följts upp med ytterligare polemik mot mig vilket nödvändiggör ett förtydligande, en replik. Personpolemik är ointressant, viktigare är att Oksanen ser verkliga skeenden, scenförändringar, vilka han dock inte förmår tyda. Jag tar tre frågor:

                      1) Om konferensen i Chișinău finns texter på nätet. Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, redovisade de stora svårigheterna för en liten tvekulturell stat på själva skiljet mellan NATO och Ryssland som varken vill bli helrysk eller en rumänskdominerad raketbas för NATO. När nu NATO flyttat baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar tycks abrogeras sjunker varningstiden drastiskt för Rysslands kärnområden och risken för att någondera lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag ökar. Det blir inte en lokal skärmytsling. Hur Sverige som stat eller samhälle skulle överleva en följande "nuclear winter" vet ingen. Men vad vi vet är att världen upprepade gånger under senare decennier balanserat på gränsen till en katastrof. Att den hittills undvikits beror mindre på klok politik än på slump eller på att någon militärt ansvarig självsvåldigt beslutat inte handla enligt reglementet. Kärnfysikernas "Domedagsklocka" har nu flyttats fram till några minuter i tolv.

                      2) I mitt anförande och direkt till president Igor Dodon hänvisade jag till Sveriges tvåhundra år av fred och Bernadottepolitik. Den franske förre revolutionär som blev svensk tronföljare ändrade radikalt de 700 år av misslyckad svensk politik som lett till att rikets östra del förlorades (Finland som nation skapades sedan under det ryska väldet). Ryssland kunde vara i kris eller enat, starkt eller svagt men var stort och fanns vilket Sverige hade att inse. Senare utformade han det som blev Bernadottepolitik; en svensk utrikespolitik medveten om att det finns större makter i öster, söder och väster mot vilka det gällde att förhålla sig principiellt fast men ständigt smidig. Statsminister Per Albin Hanssons politik från hösten 1939 när han som regeringschef ersatte den politiskt viktige Sandler som blivit aktivist med den försiktige Günther fram genom att vägra brittisk/fransk militär genommarsch under vinterkriget och verka för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen och sedan förena principiell fasthet med smidighet under de då skiftande utrikes maktförhållandena fram till krigsslutet 1945 är ett föredömligt exempel på svensk Bernadottepolitik.  President Putin är rysk nationell politiker; inte leninist (han har kritiserat Lenin för att denne inte understödde Ryssland i Första världskriget utan verkade för fred och tsarismens undergång). Han är nationell vilket innebär att han inte bara ser Tsar Peters betydelse utan även, fast han talar mindre om det, den roll, Ivan IV (Ivan Groznyj) och Josef Stalin spelat för att bevara och säkra ett Ryssland med många nationaliteter och kulturer. Till detta har Sverige - som Bernadotte 1812 och Per Albin Hansson - att förhålla sig.

                      3) Patrik Oksanen ser korrekt att under något sekel traditionella politiska grupperingar kallade "vänster" och "höger" nu upplöser sig och byter plats. Men han förmår lika litet som en organisation till "vänster" som Clarté tolka det han ser. Samtidigt som den internationella ekonomiska maktkoncentrationen blir alltmer extrem och därmed de sociala spänningarna tilltar blir den politiska bilden alltmer otydlig. Ja, till ett maskeradspel. Det norska Arbeiderpartiets (en gång i Komintern) ledare blir NATO:s generalsekreterare och det italienska Lega Nord bekämpar USA-lydnad. Den stora konferensen i Beijing ("World Political Parties High Level Meeting") de första dagarna i december (orapporterad i svenska och andra västmedier) med en 600 representanter från 300 politiska partier och organisationer från 120 länder däribland statsmän och politiska ledare var helt organiserad enligt Bandungmodellen utan hänsyn till eventuella allianser, bindningar och höger/vänsterbeteckning. Liksom Bandungkonferensen blev inledningen till den stora avkolonialiseringen tycktes denna konferens av inläggen från olika politiker och statsledare att döma bli början till arbetet på en ny mångpolig världsordning.

                      Vid ett tidigare skifte i världspolitiken när Nixon reste till Kina bad Expressen mig förklara skeendet. Det gjorde jag sakligt, korrekt och opolemiskt, med ordentliga citat och källhänvisningar på tre sidor i tidningen den tjugonde juli 1971.

Till skillnad från Ingmar Bergman ser den åldrande Harvey Weinstein på bild ut som en fysisk fuling.

Men båda är de ökända för att sexuellt ha dragit nytta av vad som på nordamerikansk engelska kallas the casting couch.

På svenska kunde man säga, Rollfördelningsschäslongen. Den om vilken Marilyn Monroe när hon äntligen fick sitt jättekontrakt sade:

- Nu behöver jag inte suga kuk längre.

Fast Ingmar Bergman har i svensk offentlighet inte utlöst något Metoo som Weinstein i Nordamerika utan mest ett romantiskt ordande om kvinnor drabbade av passion till en konstnärligt högtstående rollfördelningsregissör.

Jag har svårt att förstå dem. Ingmar Bergmans själsliv som det tar sig uttryck i hans filmer var ju som en infanteristfot: fuktigt, svullet och illaluktande. Knappast något passionsutlösande. Men så är jag varken kvinna eller i kulturkarriären heller.

Jan Myrdal

Länk till 8dagar.

För snart fyrtio år sedan, våren 1967, när Förenta staterna höll på med en blodig upptrappning av sitt krig mot Indokinas folk, gav Sihanouk personligen Gun Kessle och mig möjligheten att resa, fotografera och rapportera från det Kambodja som då efter CIA:s och dess skribenters fäaktigheter hade stängts för utländska journalister. Vi skrev från den resan i olika tidningar och gav ut en bok om Angkor och dess monument som kommit i många upplagor världen runt. Senast – dedicerad nu som då till Norodom Sihanouk – på thai i Bangkok.

Ett nytt varv i en vilseledande mediediskussion om Demokratiska Kampuchea 1975 till 1979 har i Sverige utlösts av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. Fröberg Idling har byggt sin bok kring den reserapport Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander publicerade hösten 1979. Men han skriver litterärt. Vilket inte är något beröm.

På fliken presenterar förlaget oss som en delegation med "Jan Myrdal i spetsen" vilket visserligen inte är sant men gör det mer verkningsfullt när presentationen fortsätter:

"Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjas att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar under Pol Pots drygt tre och ett halvt år vid makten.
Men de fyra välutbildade svenskarna såg varken död eller terror på sin 100 mil långa resa genom landet. Tvärtom när de återvände till Sverige beskrev de röda khmerernas revolution som framgångsrik. Som ett föredöme för andra länder.
Hur kunde fyra välutbildade svenskar, specialiserade på Sydostasien, resa genom ett av 1900-talets mest omfattande massmord utan att se något?"

Peter Fröberg Idling har enligt förlaget jagat efter svar på detta. Men det har han inte gjort. Han skriver att vi inte såg vad vi inte såg. Det är helt sant att ingen av oss såg massmord. Inte ens enskilda mord. Jag har många gånger påpekat den enkla sanningen att detta varken förnekar eller bekräftar några massmord.

Naturligtvis skulle jag nu i Aftonbladet kunna skriva att då 1978 i Kampuchea pågick massmord runt mig men att jag av tacksamhet mot de värdar som bjöd på mat – eller av hänsyn till min vänskap med Pol Pot – då ingenting ville säga om det. För vilket jag nu skäms. Gjorde jag detta med tillräckligt övertygande skamkänsla skulle jag om någon tid efter döden få ett vackert efterord i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet – för att inte tala om vänliga ord i Sveriges Radio och Expressen. Men det vore lögn av mig. Jag såg inget massmord. Har inget att skämmas för i det jag skrev om vad jag såg.

Det vi verkligen såg intresserar dock inte Peter Fröberg Idling. Vad såg vi? Vad rapporterade vi? Vad belade Marita Wikander i bild om skolor, industrier, uppbygge i fotoreportage?

Den sidan av verkligheten intresserar varken Peter Fröberg Idling eller gängse svenska medier. Tag ett annat exempel. I Gun Kessles stora utställning Kampucheas heliga Angkor på Östasiatiska museet hösten 1979 belade jag att Angkor då icke plundrats eller förstörts (även Lon Nols soldater var kambodjaner och respekterade Angkor, sade Ok Sakun mig). Men plundringen efter invasionen 1979 är som plundringen av Iraks och Afghanistans konstskatter efter invasionen av dessa länder. En profitörernas fest!

Där på utställningen visade vi även sådant som enligt nu gällande sanning inte funnits; skolböcker och tidningar från Demokratiska Kampuchea.

Marita Wikander, som vägrade diskutera med Idling och vägrade läsa – eller ens ta i – korrekturet görs i hans bok till personagen "Annika Andervik" och han använder detta litterärt som vad han kallar en "fiktiv karaktär". Uselt! I synnerhet när han med datum citerar vad hon skrivit i Aftonbladet.

För den vilken läser okritiskt – vilket ärligt talat den stora majoriteten gör – bekräftar Peter Fröberg Idling en mediesanning att den förblindade Jan Myrdal var och har förblivit så nära Pol Pot och Khieu Samphan, Ieng Sary och andra kampucheanska vänner att han utan att blinka accepterat att de medvetet hade ihjäl "närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen".

Nog om Fröberg Idling. Åter till Kambodja och de många, många döda.

För att ge perspektiv går jag tillbaka några decennier. För lite mer än trettioåtta år sedan rapporterade Gun Kessle och jag i Aftonbladet (21 januari -68) från det fredliga men fattiga Sihanoukville i Kambodja. Jag avslutade med orden:

"Om det visar sig i generalernas intresse att erövra Kambodja och Förenta staterna går till anfall mot landets trettiotretusen man starka armé ... då kommer allvarliga kommentatorer att förklara att den ensamma lyftkranen i Sihanoukvilles lilla hamn hotade Förenta staternas säkerhet."

Sant blev det! Två år därefter, 26 april -70, publicerade jag i Aftonbladet artikeln När liken flyter utför floderna. Den inleddes:

"Det flyter lik utför Mekong ty Förenta staternas vänner fick order att söka ta makten. Det upprättas koncentrationsläger i Kambodja ty Förenta staterna sände dit sina ämbetsmän från CIA. Det är krig i Kambodja ty Förenta staternas regering behöver trappa upp sitt krig i Indokina.

Förenta staterna föredrar att föra krig utan krigsförklaring. Förenta staternas härskare följer samma politik som Japan gjorde, som Mussolini gjorde, som Hitler gjorde."

Så inleddes en period av stora tragedier för khmererna och deras nation. Redan hade Förenta staterna då i hemlighet sedan i mars 1969 fört ett bombkrig mot Kambodja. När det efter kuppen visade sig att Förenta staterna misslyckades med politiken att låta kambodjaner döda kambodjaner utvidgades bombkriget till dess att Kambodja blev ett massgravarnas land. Hur många föll då offer för förbrytarna i Washington? Fler än 500 000 civila kambodjaner offrades i vart fall under den genocid på khmerer som var en Förenta staternas militära strategi. Därtill kom att också i Kambodja förgiftade Förenta staterna folket. Dioxin från Agent Orange samlas till exempel i alla fiskedammar.

När Förenta staternas agenter, militärer och medhjälpare snöpligt fick fly landet räknade de med att det inte skulle bli gerillan – den de kallade Röda khmerer – möjligt att i detta totalt sönderslagna, utarmade och förgiftade land upprätta och bevara ett samhälle.

Om vad som sedan hände finns andra berättelser än de nu gängse. Själv har jag skrivit en hel del. Vi var rätt många från olika länder som reste i och rapporterade med text, foto och film från Demokratiska Kampuchea och sedan från gerillans basområde under kriget efter 1979. (De senaste svenska journalister vilka diskuterade med Pol Pot bör för övrigt ha varit Per Forslind, SvD, Stefan Lindgren och Rolf Söderberg från Rapport.) Hela detta internationella material borde ställas samman exakt så som det skrevs och visades i sin tid. Det kunde ge anledning till en förnuftig diskussion.

Det krig som inleddes med Vietnams inmarsch skördade många offer. Men vad med det stora antalet redan döda 1979 när gravarna öppnades efter ockupationen? Många hade dött 1970 till 1975. Det bör inte glömmas. Demokratiska Kampuchea var efter Förenta staternas bombanfall och svältpolitik ett land av massgravar. På bilderna från öppnade massgravar i det av Vietnam erövrade Kambodja visade kraniernas tillstånd enligt den dåvarande chefen för Stockholmspolisens rättsmedicinska enhet att de bör ha legat 5 – 10 år under jord.

Dock anser jag det ovedersägligt att många – kanske lika många som de vilka föll offer för Förenta staterna – dog i Demokratiska Kampuchea åren 1975 till 1979.

Det fanns flera orsaker till denna massdöd. En orsak var hunger och sjukdom i ett utarmat land. Men därtill kommer det jag påpekat flera gånger, bondekrigens blodighet. Många blev säkerligen ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade. Från historien känner vi till detta. När det gäller den mexikanska revolutionen har jag skrivit om det. Därtill har jag direkt upplevat det i Indien. De politiskt ansvariga kadrerna hade i Indien ytterligt svårt – ibland var det dem omöjligt – att kontrollera de blodigaste uppgörelser. De som var ohyggliga. Den kampucheanska rörelsen var därtill delvis nästan feodalt uppsplittrad och dåligt centraliserad. Enligt Pol Pots sista sekreterare Tep Kunnal ansåg Pol Pot att han inte haft full kännedom om de under hans tid pågående ålderdomligt grymma fattigbondeövergreppen. (Också Khieu Samphan har sagt något liknande.)

Jag har tidigare förklarat såväl det blodiga skeendet under den mexikanska revolutionen som i de väpnade gruppernas Indien. Att det i Kampuchea varit som i Indien finner jag inte otroligt.

Säkerhetstjänstens agerande, grymheterna i Demokratiska Kampucheas fängelser, avrättningen av kadrer, har av såväl Ieng Thirith som andra vänner förklarats med att kontrollen över säkerhetstjänsten brast (också hon och Ieng Sary liksom Pol Pot skall ha hotats). Hon skyllde på vietnamesisk infiltration. Också Malcolm Caldwell skulle mördats på vietnamesiskt uppdrag. Sanningshalten i detta har jag inte kunnat kontrollera. När Svenska Dagbladet ansökte om visum för mig att resa till Phnom Penh för att ställa de olika utsagorna om såväl detta som annat mot varandra vägrades detta dem då "Myrdal alltid varit fiende".

En viktig fråga som bör tas upp rör rättegången mot de så kallade Röda khmer-ledarna. Förenta staterna har dels direkt och dels genom ombud – dit även Sverige hör – lagt ner stor energi och stora pengar på att få till stånd en rättegång mot dem om perioden 1975 till 1979. Men en sådan rättegång blir oavsett om FN är huvudman eller inte till vad som på nordamerikansk engelska heter "a kangaroo court"; en kängurudomstol. Skälet är enkelt. Kambodjas premiärminister Hun Sen redovisade det i sitt brev till Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan den 21 januari 1999 då han krävde att rättegången skulle gälla hela perioden 1970 till 1998:

"Från 1970 till 1975 – vad slags brott bör tas upp och ge anledning till åtal? Från 1975 till 1979? Från 1979 till 1989? Det begicks olika brott under varje period."

Ieng Sary instämde. Vad han och de andra politiska och militära ledarna för Demokratiska Kampuchea angick vore det helt riktigt menade han att de i en rättegång om hela perioden 1970 till 1998 finge svara för vad de gjort. Befunnes de brottsliga skulle de på samma villkor som Förenta staternas ansvariga få ta sitt straff. Detta vore rimligt. Fast Förenta staternas regering accepterar aldrig något ansvar för sina brott.

Att man i Kambodja trots påtryckningarna från det så kallade internationella samfundet i det längsta hållit fast vid detta krav är inte svårt att förstå. Man har erfarenheter av känguru-domstolar. Den 28 april 1970 inledde den av CIA tillsatta regeringens i Phnom Penh militärdomstol en rättegång (in absentia) inom lyckta dörrar mot prins Sihanouk och nio andra åtalade för högförräderi. Den 3 juli 1970 fördes förhandlingarna öppet, den 5 juli 1970 dömdes Sihanouk till döden. Den 17 augusti stod under fyra timmar 80 anklagade inför rätta, 17 personer dömdes (in absentia) till döden. Andra – däribland hans hustru och hennes mor – till livstids fängelse.

Det finns också ett annat skäl. Nu, tjugosju år efter invasionen och fjorton år efter det att Demokratiska Kampucheas styrkor inställt militäroperationerna har i Kambodja något liknande inträffat som i Frankrike med kommunarderna efter amnestipolitiken i Tredje republiken. Samtidigt som den verbala upphetsningen (mot kommunarder och petrolöser som mot röda khmerer) fortsätter att vara stark har samhället förändrats. Många av kadrerna från Kommunen då och Demokratiska Kampuchea nu är – som Pol Pot själv – döda, andra är åldriga pensionärer men de övriga har mestadels integrerats i det nya samhället på olika poster och inom olika organisationer.

Vilket internationellt resultat har Vietnams agerande mot Demokratiska Kampuchea år 1979 fått? Jo, den dåvarande invasionen bidrog till att fullfölja ett folkrättsligt skov. Av det som tidigare förklarats som diskutabel Trumandoktrin och Brezjnevdoktrin blev en allmänt accepterad folkrätt. Denna nya folkrätt har drabbat Afghanistan (två gånger, dels under den sovjetiska invasionen och dels under den från Förenta staterna – och nu av dess villiga allierade som Sverige fullföljda). Den har möjliggjort det av Tyskland och Förenta staterna inspirerade upplösandet av Jugoslavien med efterföljande folkfördrivningar och massmord. Den har använts vid Förenta staternas invasion av Irak. Nu förklaras den officiellt av Förenta staterna – och accepteras av även Sverige och en majoritet följsamma FN-medlemsstater – som ny folkrätt. Denna folkrättsliga nytolkning kommer under de närmaste decennierna att användas i många nya och folkmördande krig.

Slutligen: vad återstår då av vad som skulle kunna kallas Khieu Samphans och Pol Pots vision från 1975?

I konkret mening återstår naturligtvis ingenting. Som det efter juni 1871 inte återstod något av Pariskommunen och dess reformarbete och efter mordet på Zapata år 1919 ingenting av hans verk. Skeendet förändrar förutsättningarna. Demokratiska Kampuchea kan inte återskapas. Dess kadrer är – som jag skrivit – därtill spridda och integrerade i andra sammanhang så som en gång Kommunens eller Zapatas.

Det var som jag ser det en olycka för khmererna att Demokratiska Kampuchea räknade fel på motståndarnas militära och politiska styrka. Jag sade också till Ok Sakun och andra vänner hösten 1978 att de underskattade fienden. Att jag menar att de reformer Demokratiska Kampuchea redan inlett hösten 1978 (övergången från millennarism) och den inbjudningsoffensiv de påbörjat kunde räddat dem från invasion är känt.

Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft – alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även SIDA-bidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag. Nå en och annan i Tredje Världen lär sig väl.

Jan Myrdal

Artikeln publicerades ursprungligen i Aftonbladet den 8 mars 2011, under redaktionens rubrik: ”Jag såg inget massmord. Jan Myrdal tar upp diskussionen om Pol Pot och döden i Kampuchea.”

Se Yotube-klippet här

Länk till Svenska Dagbladet (denna artikel fritt tillgänglig - ingen betalvägg!)

https://www.svd.se/jan-myrdal-i-svd-1980-det-intellektuella-ansvaret

SvD:s ingress: De svenska åsiktsintellektuella, d.v.s. främst författare och mediarepresentanter, har i eget partsintresse avskilt sig från sitt samhälle i kris. Därmed sviker de som åsiktsproducenter de intellektuellas funktion som sociala analytiker. Det är tesen i detta tal som hålls i dag vid Upsala College, East Orange, New Jersey i USA, i anledning av det hedersdoktorat som artikelförfattaren tar emot på platsen.

Det är sannolikt att vi åter nalkas slutet av en mellankrigsperiod. Det är möjligt att de nuvarande konflikterna i Kampuchea, Afghanistan och Eritrea av framtidens historiker kommer att betraktas på samma sätt som vi betraktar de inledande manövrer som företogs i Kina, Etiopien och Spanien av angreppsstaterna i andra världskriget. Jag tror inte att kriget kommer att betyda slutet på mänskligt liv eller mänskligt framåtskridande även om det är ovisst om någon av oss här överlever. Jag fruktar att det inte heller blir det krig som gör slut på alla krig. Men jag skall inte diskutera vare sig bakgrunden till detta kommande krig eller dess konsekvenser. Eftersom det inte är ett nödvändigt krig i den betydelsen att det är oundvikligt skall jag tala om en av de faktorer som gör detta undvikliga krig sannolikt. De intellektuellas roll när det gäller att skapa falska föreställningar.

Låt mig ta Sverige som exempel. Det är ett litet samhälle som anses vara snyggt och anständigt; det är också ett typiskt västerländskt samhälle. Det är inte ett samhälle känt för sina intellektuella begåvningar men de anses vara välmenande och goda organisatörer och kan mycket väl göra karriär på fred och internationellt samförstånd och fyller därigenom mer än väl sin kvot av ordförande- och sekreterarposter i internationella och mer eller mindre intellektuella organisationer.

I drygt ett tiotal år – sedan omkring 1964 för att vara exakt – har de nästan alla utgett sig för att vara progressiva, radikala, mer eller mindre revolutionära, socialister eller i varje fall liberala. Det hände helt plötsligt. Ena dagen var de klädda i kritstrecksrandiga kostymer och slips och pratade om konst och nästa dag uppträdde de i tjocka tröjor och pratade om Afrika, Asien och samhället. De deltog då i agitationen mot kriget i Indokina. Det var bra. Från och med 1969 när strejker blev mera vanliga i Sverige började de prata om revolution och socialism. Mycken poesi skrevs om detta. Pjäser också.

Så kom vårens storkonflikt i Sverige. Den svenska modellen bröt samman. Lockout och generalstrejk. Den häftigaste arbetsmarknadskonflikten sedan 1909 och den största någonsin i svensk historia. Den klasskamp diktarna hade diktat om och pjäsförfattarna hade skrivit pjäser om var plötsligt där mitt på scenen, helt opoetisk och vulgär.

I en krisdrabbad kapitalistisk ekonomi blev det en direkt konfrontation mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen om det krympande mervärdet. Det var ett klassiskt förhållande. Kapitalet kontra arbetarna. Argumenten var otvetydiga. Både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen talade om konkreta fakta: investeringar, produktion, reallöner.

Det blev en mycket lugn kamp. Rösterna höjdes knappast. Men det var också en total kamp. Det fanns inga strejkbrytare. Anslutningen till fackföreningarna är nära hundraprocentig och solidariteten är total. Folk hade naturligtvis skilda åsikter och många tvivlade på fackföreningsledarnas taktik, men när konflikten var ett faktum föll ingen ur ledet. Det var en imponerande manifestation.

Och de intellektuella? Alla dessa progressiva, fredsälskande och mer eller mindre revolutionära intellektuella… vad gjorde de? Somliga deltog förstås. Men de övriga höll först tyst och började sedan skriva om hur småsint den här strejken var (de nämnde inte lockouten). En lyxstrejk. En strejk bara för små privata förmåner. Och de som hade hoppats så mycket på arbetarna. De hade hoppats att arbetarna skulle kämpa för livskvalitet. De uppförde sig precis som gamla fackföreningspampar brukat säga att vänsterintellektuella alltid uppför sig när den kamp de diktar om blir verklighet. Och så snart strejken var över fick man läsa artiklar i de stora liberala tidningarna om riktiga revolutionära strejker. Inte trista och banala strejker som den här där en miljon eller däromkring var uttagna.

Och som de ledande intellektuella förhöll sig, så förhöll sig gemene man i de intellektuella kretsarna. De visade sig ur stånd att ge en sann bild av en situation där samhällskonflikten var öppen och klart synlig för var och en utanför deras egen krets. I sin framställning talade de om allmänheten som blev lidande som om en sådan "allmänhet" existerade i samhället utanför deras eget skikt av intellektuella och mediafolk. Deras framställning skymde alla problemställningar. De stod förstås höjda över kampen. Och det är någonting mycket allvarligt.

Den ekonomiska krisen i Sverige är mycket djupgående. Det är inte bara en välfärdsstatens kris (även om det är möjligt att den svenska välfärdsstaten går samma väg som den uruguayska välfärdsstaten när botten har gått ur vår ekonomi). Sverige närmar sig slutet på den väg landet har följt sedan slutet på artonhundratalet. Pappersmassa, järnmalm och verkstadsindustri kan inte föra oss vidare. Sverige måste ta ett stort språng framåt med ny forskning och teknologi. Om Sverige inte kan göra det så kommer de utländska bankirer som nu betalar våra löpande utgifter att ta över. I denna situation blir klassmotsättningarna akuta. Men arbetarklassen har få intellektuella och medelklassen – den verkliga medelklassen kring arbetsgivareföreningen – har om möjligt ännu färre.

De intellektuella och mediafolket, detta uppblåsta mellanskikt, har i stället lyckats organisera sig själva för sina egna syften. Sålunda har vi full sysselsättningstrygghet för intellektuella; genom samverkande organisationer och statliga organ får de ut en stor andel av statens och kommunernas budget. Deras organisationer kontrollerar massmedia och bestämmer genom deltagande i skötseln av dessa både rekrytering och nyttjande. Det är kanske inte en klass men det är åtminstone ett starkt korporativt skrå som organiserar sig längs klasslinjer. (Man kan urskilja deras vanor: de varken gifter sig eller umgås som regel med vare sig arbetare eller medelklass).

Och medan deras roll i samhället tidigare var att skapa ideologi – en specifik medvetenhet – till gagn för viktiga grupper i samhället så skapar de nu efter att i materiellt avseende ha organiserat sig själva en ideologi till stöd för sina egna syften; d.v.s. en social medvetenhet som rättfärdigar deras eget behov av att ekonomiskt stödjas av det arbetande folket.

Detta förklarar varför de leder och pålyser kampen för "nolltillväxt" vid en tidpunkt då både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen i ett trängt läge försöker tala om produktion. Strax före lockouten och generalstrejken var det folkomröstning i kärnkraftsfrågan i Sverige. Det var samma situation då som under konflikten på arbetsmarknaden. Både medelklassen – arbetsgivarna – och arbetarklassen – fackföreningsrörelsen – ville bygga ut kärnkraften under trygg kontroll för att säkra produktionen. Naturligtvis har de olika modeller. Men som grupp, som skrå, var de intellektuella och mediafolket emot kärnkraft. Och deras argument var ofta av det mest primitiva och känslomässiga slag. De förlorade, är jag glad att säga. Men frånsett naturvetenskapsmännen var det bara en handfull intellektuella som stod för förnuft, rationalitet, kunskap och tillväxt.

För att trygga sin materiella existens i en bristekonomi har de intellektuella således som grupp, som skrå, tvingats att bli antiintellektuella. Inom svenska författarförbundet diskuterar man – på fullt allvar – om bibeln inte borde skrivas om och censureras då Gud i Gamla testamentet är en manlig gud. Under åren efter 1964 då de intellektuella tycktes börja gå åt vänster har den verkliga förändringen bestått i deras tilltagande irrationalism. Känslorna har upphöjts till dignitet av argument. För att trygga de intellektuella som grupp ekonomiskt har den intellektuella nivån i samhället i stort sänkts. Arbetarklassens barn från förorterna går nu ut skolan utan att kunna läsa. Det var otänkbart i min barndom då Sverige hade ett skolsystem för folket. Och på universitetsstadiet är studierna ytligare, mera perifera och ofta mytiska.

För några år sedan började man ge ut Balzac i ny svensk upplaga. Jag redigerade hans politiska verk. Vid den tiden skrevs det mycket om Balzac och den s.k. "Realismens triumf". Jan Stolpe som var en god filolog och universitetslektor i grekiska innan myndigheterna fann språket ointressant och lade ner det, arbetade med upplagan. I en artikel påpekade han att de svenska litteraturforskare som skrev så inträngande om Balzac och "Realismens triumf" inte kunde ha studerat fakta i detta fall eftersom tillämpliga texter inte var tillgängliga i något svenskt bibliotek. Hela diskussionen hade varit lika mytisk som diskussionen om matriarkatet i gamla Kreta. Sådan är nivån.

Hela atmosfären präglas sålunda av känslotänkande och antiintellektualism, där massmedia domineras av vaga och romantiska föreställningar om det "enkla livet" eller individuell "frigörelse" genom något slag av sexuell aktivitet. Då de verkliga problemen – det må vara energikrisen och nödvändigheten att bygga ut kärnkraften eller den mycket reella kampen mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen – måste förträngas om det skrå som utgörs av de intellektuella och mediafolket skall behålla och öka sin andel av samhällets överskott blir den officiella ideologin än mer irrationell. Överbyggnaden blir en officiell lögn.

I detta läge blir man medveten om det politiska livets successiva sönderfall. Jag behandlade denna utveckling i en bok som jag gav ut 1975 och som kan ses som en fortsättning på "Confessions of a disloyal European". Den heter "Karriär", den är inte utgiven på engelska men finns på tyska och andra språk.

Denna verklighetsflykt ger sig till känna på många sätt. I Sverige gör utrikesdepartementet klarare och bättre underbyggda uttalanden om utvecklingen i världen än massmedia. Utrikesdepartement leder och massmedia följer efter. Det är en märklig utveckling i ett land med en fri press. Men i Sverige publiceras heller inte nyheter som Bresjnevs utförliga framställning i Pravda den 13 januari i år. Där utvidgade han Bresjnevdoktrinen till att gälla hela världen. Alla stora och små tidningar världen över återgav detta. Men inte i Sverige. I Sverige diskuterade de intellektuella och mediafolket den dagen sina innersta känslor i fråga om kärnkraften, det fanns inget utrymme kvar för vad Pravda hade att förtälja. Följden är att den övervägande delen av Sveriges intellektuella och mediafolk hittills inte ens har kunnat förstå att om Afghanistans nationella oberoende inte respekteras så är Sverige nationella oberoende i fara.

Sverige är ett exempel. Jag tror inte att Förenta Staterna eller andra västländer är mycket annorlunda. Hur skulle det i en sådan situation vara möjligt att väcka till liv ett allmänt medvetande som leder till rationella åtgärder mot det tänkbara krigshotet? Men självfallet måste vi som är intellektuella av vad vi betraktar som äldre tradition fortsätta som om det vore möjligt även om mörkret faller också över denna period. Och när vi ser det nya kriget nalkas så vet vi åtminstone att det inte var en ofrånkomlig katastrof.

Jan Myrdal

Länk till klippet: https://www.youtube.com/watch?v=7M0IskPJLs8

Sedan något år pågår ett störande gnöl från viss "vänster" att jag i grund bytt ståndpunkt. SvD visade genom att publicera min understreckare om sådan "vänster" från 1980 att detta var felaktigt. Det hade varit bättre om sällskapets styrelse i enlig­het med sina stadgar publicerat den sakinformationen.

Biblioteket, vilket bör ges ett korrektare namn som Kessle-Myrdal­biblio­teket eller liknande, är av unik betydelse. Av dess nu mer än 50 000 volymer fördelade på 30 840 registerposter är det cirka 30% som ej finns på något annat svenskt till Libris anknutet bibliotek. Därtill kommer det myckna inom teknik, vetenskap och konst som ännu icke registrerats.  Då Gun Kessle och jag båda var tryckfrihets­fundamentalister har ingen hänsyn tagits till censur och förbud av politiska, moraliska, religiösa eller andra skäl. Också arkivet är helt öppet för envar. Alltså även för personer som vill utnyttja det mot Gun Kessles och mitt arbete och liv.

Detta är en i Sverige unik resurs för forskning inom de fält som intres­serat Gun Kessle och mig. Därtill är detta bibliotek till skillnad från andra vetenskapliga och akademiska bibliotek genom öppna hyll­systemet avsett att direkt tjäna det folkligt breda bildningsarbetet. Det krävs varken titlar eller betyg för att fritt arbeta här. Hittills har också biblioteket skapats och arbetet genomförts på traditionellt demo­kratiskt folkrörelsesätt med gåvor och frivilligt arbete.

Men det är nu hotat. Inte av stölder. Sådana förekommer i alla bibliotek och muséer men kan förhindras genom vaksamhet och kontroll. Jag har föreslagit styrelsen att ge pensionärer möjlighet att bo och fritt läsa här under viss tid mot att de samtidigt genomför vaktmästaruppgifter.

Det är dock hotat och kan komma att gå under då jag inte var tillräck­ligt uppmärksam när jag undertecknade det ursprungliga gåvobrevet, då sällskapets stadgar är otydliga och det inte varit möjligt att enas om nödvändiga åtgärder.

Arbetet har till stora delar finansierats av Lasse Diding som också äger den fastighet i vilken biblioteket inrymts. Hans är en viktig insats. För den skall han hyllas. Fullbordade han detta på göteborgskt liberalt artonhundratalsmanér då skulle hans namn ännu om hundrafemtio år på samma sätt pryda biblioteksfastighetens fasad. Men jag har inte lyckats förmå honom tänka praktiskt på sin död och sedan formulera sig juridiskt hållbart för att säkra bibliotekets framtid. Inte heller styrelsen tycks inse att även Didings vackraste ord och löften blir som tecknade i rinnande vatten efter hans död. Det som krävs är juridiskt bindande dokument. Om inte annat kan Diding själv berätta hur det gick med Henning Mankells bidrag till bibliotekets fastighet när denne dog utan att ha formulerat gåvan juridiskt.

Det finns inget formellt hinder för att Diding eller hans arvtagare höjer hyran. Mitt felaktiga gåvobrev ger styrelsen rätt att då sälja från biblioteket, de egna stadgarna ger möjlighet överlåta det till Arbetar­rörelsens arkiv och bibliotek. Men bortsett från att detta inte har prak­tiska möjligheter ta hand om hela detta bibliotek skulle, om styrelsen i ett hotande ekonomiskt läge sökte genomföra den för­flyttningen, detta vara lagstridigt. Om sällskapet ställs i ekonomiskt nödläge blir det konkursförvaltarens sak att låta samlingarna gå på auktion.

Jag har föreslagit att det gamla gåvobrevet abrogeras samtidigt som jag med ett nytt gåvobrev överlät allt, också det som nu inte ryms i det gällande gåvobrevet, till en stiftelse i samverkan med sällskapet. Styrelsen har icke kunnat acceptera detta. Jag vill inte gå in på formal­juridiska frågor, de är inte mitt bord. Men under denna långa diskus­sion har jag passerat de nittio. Har inte tid att blott fortsätta vänta och fundera. Jag bör rimligtvis smälla av när som helst.

Vissa frågor har lösts. Min far Gunnar Myrdal som var en skicklig jurist lyckades hitta ett sätt på vilket hans och Alva Myrdals verk undkom att drabbas av den förlamande upphovsrättsliga sjuttioårsregeln. Stefan Lindgren har för min räkning förhandlat med Kungliga Biblioteket och de har gemensamt funnit en utväg för mitt arbete. KB skall digitalisera alla mina publicerade verk och göra dem fritt tillgängliga för alla.

Därtill ber jag nu några av de skickliga yrkesjuristerna i sällskapet välja och formulera den form i vilken jag till en grupp personer, erfarna och med arbetet i detta bibliotek väl förtrogna, skänker alla de böcker som tillkommit efter det förra gåvobrevet, det som förvaras i Varberg, allt det som förvaras i Göteborg, den stora Meccanoutställning som nu förvaras i Varberg efter det att det statliga Järnvägsmuseet i Ängelholm ändrat roll (det papper Diding en gång på ett styrelsemöte viftade med är utan rättsligt värde vilket jag gärna låter domstol syna), Gun Kessles verk, den konst som bör höra till biblioteket med uppdrag att låta detta ingå i biblioteket i nära samverkan med Sällskapets styrelse. Jag kom­mer att föreslå Eva Myrdal att i detta sammanhang, eller vid min död, förvandla Sydasiensamlingen från deposition till donation.

Så kan biblioteket på rimligt sätt säkras för en överskådlig framtid.

Årets stämma för Jan Myrdalsällskapet inleddes, efter mitt hälsningsanförande när jag som icke medlem lämnat salen, enligt uppgörelse mellan Lasse Diding och Jan Myrdalsällskapets styrelse med att Lasse Diding på en i lokalen iordningställd stor duk visade en kopia på vad som uppgavs vara ett mail från mig till honom enligt vilket han skulle köpt inte blott den min samling som förvarades i uthuset i Skinnskatteberg utan även hela den utställning som förvarades i Järnvägsmuseet.

Redan när han första gången höll upp en kopia inför styrelsen på detta påpekade jag att jag inte kändes vid det och att det borde rättsligt prövas. Det mötet föranleddes av att jag bland annat protesterade mot att han på nätet anklagat mig för demens.

Men jag gick den gången inte vidare dels för att han lugnade sig och dels för att jag inte ville skada sällskapet med en öppen konflikt. Därtill avgick han sedan ur styrelsen och hade meddelat att allt detta med teknik och modeller skulle gå till sällskapet.

Jag finner det därför helt anmärkningsvärt att styrelsen beslutat inleda årets förhandlingar i Jan Myrdalsällskapet med att Lasse Diding lägger fram detta som ett angrepp på mig. Det utan att styrelsen ens med en antydan säger något om det till mig. Eller rättare sagt det illustrerar att den som betalar kusken bestämmer färden.

Det är dock självklart att jag anser att frågan bör rättsligt avgöras. Dels måste värdet av detta dokument som tycks vara en utskrift av ett mail utredas och dels själva omständigheterna kring det han hävdar vara hans köp av den utställning Mai Kurdve och jag arbetade med som då fanns i Järnvägsmuseets lager och som hon och jag fortsatte arbeta med och sprida.

Sakförhållandet är enkelt. Efter Gun Kessles död var jag i stora ekonomiska svårigheter. Jag tvangs därför också sälja sådant unikt som Diderot­encyklopedien i en vacker Lausanneupplaga och Sven Hedins unika egna kartmaterial från Tibet. I samband med att biblioteket flyttades till Varberg erbjöd Lasse Diding mig ekonomisk hjälp. Han skulle för 100 000 kr. överta det material om Meccano och liknande byggsatser, modelljärnvägar, teknik, föremål och trycksaker (bl.a. samlingarna ända från tidigt trettiotal av modelljärnvägstidskrifter och järnvägstidskrifter som Model Craftsman, Model Railroader och liknande) som övriga föremål och trycksaker. I och för sig var summan lägre än värdet på samlarmarknaden men då han sade att det var en personlig hjälp till mig i en svår situation och att materialet skulle gå till biblioteket accepterade jag. Och det naturligtvis i mitt dåvarande trängda läge med kamratlig tacksamhet.

Något minne av att utställningen i Järnvägsmuseets lokaler skulle ingå har jag inte. Hur den formuleringen tillkommit förstår jag inte. Skälet är enkelt. Dels fortsatte Mai Kurdve och jag ju att arbeta med den och söka placera den. (Vilket gav arbetsintäkter.) Men dels var värdet på den samlingen med originalet till även Carl Edvard Johanssons kombinationsmåttsats och liknande föremål långt högre än de 100 000 Lasse Diding gav mig för materialet i uthuset. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att det låg någonstans en bra bit över miljonen. Om han på något juridiskt sätt då hade kommit över detta som grädde på moset måste han gravt ha utnyttjat mitt nödläge. Men jag har inget minne av det.

När Järnvägsmuseet efter att ha bytt huvudman inte längre ville hysa utställningen bad jag Lasse Diding om att få förvara den i hans lager och den flyttades dit. Dock visade det sig då plötsligt svårt för Mai Kurdve och mig att få se den när vi planerade visa den på nya muséer.

Naturligtvis kan – och i nuvarande situation måste – detta nu utredas rättsligt. En miljonförmögenhet kan ju inte bara trollas bort.

Styrelsens agerande i detta fall finner jag dock lika anmärkningsvärt som att den när "vänstern" angrep mig för att ha bytt ståndpunkt och gått till höger inte stadgeenligt upplyst om vad jag skrivit i frågan under åren. (Alltså inte "försvarat" utan upplyst.) SvD gjorde det och återpublicerade min understreckare om det slags "vänster" från 1980. Vilket jag är glad över. Men styrelsen teg och bröt i detta mot stadgarna. Tydligen i enlighet med Lasse Didings önskan som meddelat att han delade "vänsterns" inställning.

Samma dag som Förenta staternas president Trump triumfatoriskt men bluddrigt tillkännagav att han i ämbetet lät Förenta staterna på egen hand bryta det internationella kärnenergiavtalet med Iran av år 2015 skrev Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist i Washington på avtalet om ett ökat svenskt försvarssamarbete med Förenta staterna.

För att inse vad detta kan komma att betyda för det svenska folkets överlevnad bör man i lägg, riksdagsprotokoll och minnesanteckningar gå tillbaka till december 1939 i Stockholm. Sveriges utrikesminister var Rickard Sandler. En i partiet långt mäktigare socialdemokratisk intellektuell och politiker än den blott provinsiellt kände Hultqvist. Han hade översatt Marx Kapitalet, suttit i riksdagen tjugosju år, varit såväl statsminister som hög ämbetsman. Men liksom Hultqvist (i sin motsättning till nuvarande svensk utrikesminister i atomförbudsfrågan) förde han som minister en egen aktivistisk politik. Särskilt i Ålandsfrågan; svensk trupp skulle kunna föras dit för ett gemensamt svensk-finländskt försvar. Mot inmarschen i Polen hade Storbritannien och Frankrike förklarat Tyska riket krig. Mellan Finland och Sovjetunionen hade förhandlingar brutit samman vilket fört till krig 30 november 1939. Motsättningen blev nu allt större mellan Sandler och statsminister Per Albin Hansson. Men också finansminister Ernst Wigforss och försvarsminister Per Edvin Sköld såg hans aktivistiska politik som farlig för nationen. I det svåra krigshotande läget förbereddes en samlingsregering och 2 december tvangs Sandler skriftligen formulera sitt entledigande. Elva dagar senare utsågs i samråd med även högerpartiet Christian Günther, lyriker och yrkesdiplomat till utrikesminister.

Trots de uppiskade opinionsstormarna i samband med "vinterkriget" lyckades det Per Albin Hansson och Christian Günther att förhindra direkt svenskt militärt ingripande i kriget. Därtill vägrade Sverige, trots även den finländska regeringens starka krav, all genommarsch för brittisk och fransk trupp från Narvik till finska fronten för direkt angrepp mot Sovjetunionen. Det trots att Daladier skickade ett särskilt sändebud till Stockholm för att meddela att Frankrike skulle gå till luftangrepp mot Baku samtidigt som dess styrkor skulle gå till anfall mot Röda armén vid Ladogafronten. (Sveriges utrikesledning utgick från att genommarsch också innebar erövring av de svenska järnmalmsgruvorna.) I samråd med Sovjetunionens minister i Sverige madame Kollontaj förberedde därtill Per Albin Hansson och Christian Günther marsfreden 1940 mellan Finland och Sovjetunionen.

Situationen var ytterligt komplicerad. Jag var med och minns. De yngre kan läsa i källorna. Sverige var ett klassamhälle, de båda var reformister men det var inte för vårt folks existens likgiltigt vem som i december 1939 segrade; Rickard Sandler eller Per Albin Hansson.

Också nu har vi en socialdemokratisk regeringschef. Men en utan, den alltså i och för sig reformistiske, Per Albin Hanssons klarsyn och hårda nypor. Att den nuvarande statsministern inte är stark nog att våga ingripa mot Hultqvists extraturer och låter honom binda landet även till Trumps cyniska America first-politik skapar stor fara för vårt folks framtid.

De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik. De har förenat drängtjänster åt imperialismen som i Afghanistan och Libyen och satsningar på dyra för krigsindustrin profitabla, men i ett verkligt krigsfall till nationellt försvar odugliga, system med en ödeläggelse av det folkligt baserade nationella territorialförsvaret. Det finns därför exempelvis på Gotland många som vill få tillbaka förband, trupper. Jag är överens med dem oavsett om de kallar sig moderater eller socialdemokrater. Nationens territorium behöver försvar. De vilka inser detta finns också inom det militära. Det vi bör diskutera med dem är dock: Vilket försvar? Svaret är inte svårt att finna. All erfarenhet visar detsamma. Det som kallas "kängor på marken" eller "sega gubbar" avgör. Visst har imperialister kunnat krossa stater som Afghanistan, Irak, Libyen för att bara ta en handfull. Men de har inte kunnat segra. De vilka kunnat segra har varit de som fört det vilket ibland kallas folkkrig. Det kan även en svensk yrkesmilitär som röstar på moderaterna inse.

Det finns sådana ute på en sorts vänsterkant som upprörs om någon talar med motståndare. Men i synnerhet den som menar sig arbeta i Marx riktning bör läsa och lära av hans (och Engels) artiklar om krig och politik från 1850-talet i den masspridda "New York Tribune". Lysande journalistik och klarsynt realpolitisk analys. (Marx dotter Eleanor var med att ge ut dem 1897 utgående från Engels klippsamling som "The Eastern Question".)

Vi svenskar som är över nittio minns problemställningen väl från vår egen ungdom. Varför gick jag våren 1942, fjortonåring, med i Ungdomslandstormen (U30 i Bromma) året innan jag gick med i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund våren 1943? Jag ville inför ett möjligt tyskt anfall lära mig hantverket. (Det var det för övrigt partibeslut på från 1937/38.) Ungdomslandstormen var heller inte en fascistisk organisation, det var den som blev till Hemvärnet.

Varför Sverige inte angreps? Till en början på grund av Per Albin Hanssons slugt balanserande politik. I viss mening ibland medveten om sin svaghet ge vika för trycket men dock hålla på principerna, det blev aldrig partiförbud i Sverige. (Kominterns organiserade motstånd mot Hitlerockupanterna på kontinenten kunde därmed också ledas över Stockholm. De bland oss som var med vet.) 1943 när Sverige verkligen rustat hade det sedan blivit för dyrbart att söka erövra landet, de tyska trupperna räckte inte. De maldes ju ned i öster.

Visst fångades väl jag som många kamrater av lite pacifistiska illusioner efter 1945 till dess vi fick lära oss bättre (av Algeriet om inte annat).

Men vad menar jag med tvesynen? Att jag i SKU i Göteborg skulle hålla ett anförande i vilket jag diskuterade principer hör till en del dit. Vad jag sade? Visst skrek man ibland åt oss när vi knackade på i landshövdingehusen och bad om namn på appellen, någon gång rev man sönder namnlistan, fräste och spottade. Men det var just dem man måste övertyga. Inte glömma klassfrågan. Som jag minns jag lite studiecirkelmässigt formulerade det;

"De tillhör klassen i sig, de har inget annat att sälja än sin arbetskraft och äger inga produktionsmedel. Det gäller att förnuftigt omvandla dem till insikt, till klass för sig."

Fast det fanns också det motsatta läget. Om 1952 med Enbomsbedrägeriet, hetsen, Dagens Nyheters krav på organisationsförbud och Sveriges deltagande i det subversiva kriget har jag skrivit. (Den nu helgonförklarade Hammarskjöld hade i Paris i hemlighet varit med om att Sverige deltog i COCOM's ekonomiska krig mot öster.) Sverige - eller kanske blott svenska höga militärer - övertog arbetet med den utvidgade signalspaningen mot Sovjetunionen då britterna förlorat något plan och inte vågade längre. Detta gav Sovjetunionen "casus belli". Moskva hade folkrättsligt kunnat ta ut det svenska luftvapnet. Men sköt blott ned två av våra plan vilket dock räckte till att få regeringen ta sitt förnuft åter. Fast det sade man inte högt. Och här kommer knäckfrågan.

Sven Danvik hade från en visselblåsare bland officerarna informerats om vilka höga officerare som med signalspaning medvetet tjänade britterna och Förenta staterna. (Jag fick inte namnen av honom.) Han avsåg publicera det i Arbetartidningen. Namn och foto på de landsförrädiska officerarna och ställa frågan om vem i regeringen - om någon - som var informerad. Alltså brottsbalken för de ena och riksrätt för den eventuelle regeringsmedlemmen. Men den svenska kommunistiska partiledningen förbjöd. Argumentet var att med Enbomskampanjen och Dagens Nyheters ledaravdelnings kampanj för partiförbud mot "förrädarpartiet" skulle regeringens svar med all säkerhet omedelbart bli polisrazzia mot Arbetartidningen, dess stängning och förbud mot Sverges Kommunistiska Parti.

Jag menade att partiledningen svek. Detta kom att utlösa en kris tjugotvå år senare. När Folket i Bild/Kulturfront bildades senhösten 1971 beslöts att den inte skulle vara underställd någon partiledning som kunde vackla, inte ta några statsbidrag, enbart vila på tre paroller - antiimperialism, yttrande/tryckfrihet, folkets kultur -  och jag blev ordförande. Därmed ansvarig utgivare när tidningen kom igång i januari 1972.  Men jag är skriftställare och inte administratör. Dock måste jag vara kvar till ordinarie stämma våren det året ty alla insamlade pengar hade funnits på mitt namn och i min bakficka, jag ville bli reviderad och fri. Då innan stämman ville Jan Guillou tala med mig i hemlighet. Vi gick upp på vinden. Han visade mig foton och berättade vad han höll på med. Som ordförande, chefredaktör och ansvarig utgivare bad jag honom fortsätta. Därför var jag med på det utvidgade redkommöte där publiceringen sedan klubbades.

Ni minns vad som hände? Regeringens med internationella PEN planerade jippo sprack då nyheten detonerade just som de stod på rad i UD:s lokaler för att frihetligt hylla/hyllas av denna samling fina internationella författaré. Gun och jag skrattade åt minnet av den synen i bilen ner till våra romanska kyrkor i Frankrike. I Sverige stormade säkerhetspolisen sedan redaktionen och bar bort lass med papper och dokument. Jan Guillou, Bratt och visselblåsaren Håkan Isacson fängslades. Men skandalen blev så stor att regeringen inte kunde tysta ned den. Naturligtvis sjönk vår upplaga som en sten då folk blev rädda. Minns snickaren som förlorade anställningen för att det ryktats att han setts i vår närhet.

Dock IB-affären blev en viktig frihetskamp för det arbetande folket i Sverige. Då den avslöjat en den djupa statens helt utomlagliga polisiärt agerande parallellmakt lyfte den följande skandalen oundvikligen bort mycket av den övervakning som vilat tung och hotfull över svenskt fackligt och politiskt arbete.

Jan Guillou skötte sig exemplariskt i fängelset. Men Bratt var svag. Blev därefter också alkoholist. Han hade inte karaktär nog för det han skrivit. Insåg inte att om man skriver det han skrev måste man vara beredd på att sitta inne något år för att föra striden till seger. Han övertalades som författare till boken att inte låta det gå till en tryckfrihetsrättegång då en jury skulle kunna avgöra. (Min IB-text som hånade Högsta domstolen frikändes av juryn.) Det var en grym besvikelse. Jag hade börjat dra upp planerna för ett internationellt uppbåd vilket skulle föra till en för folket frigörande jättesmäll för det politiskt korrupta svenska etablissemanget.

VERKLIGA FRÅGOR

Jan Myrdal

Den 30 december 2017 publicerade Expressen som ledare Patrik Oksanens artikel "Putins lakejer finns både till höger och vänster". Den inleddes som ett direkt angrepp på mig och mitt arbete. Den har sedan följts upp med ytterligare polemik mot mig vilket nödvändiggör ett förtydligande, en replik. Personpolemik är ointressant, viktigare är att Oksanen ser verkliga skeenden, scenförändringar, vilka han dock inte förmår tyda. Jag tar tre frågor:

                      1) Om konferensen i Chișinău finns texter på nätet. Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, redovisade de stora svårigheterna för en liten tvekulturell stat på själva skiljet mellan NATO och Ryssland som varken vill bli helrysk eller en rumänskdominerad raketbas för NATO. När nu NATO flyttat baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar tycks abrogeras sjunker varningstiden drastiskt för Rysslands kärnområden och risken för att någondera lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag ökar. Det blir inte en lokal skärmytsling. Hur Sverige som stat eller samhälle skulle överleva en följande "nuclear winter" vet ingen. Men vad vi vet är att världen upprepade gånger under senare decennier balanserat på gränsen till en katastrof. Att den hittills undvikits beror mindre på klok politik än på slump eller på att någon militärt ansvarig självsvåldigt beslutat inte handla enligt reglementet. Kärnfysikernas "Domedagsklocka" har nu flyttats fram till några minuter i tolv.

                      2) I mitt anförande och direkt till president Igor Dodon hänvisade jag till Sveriges tvåhundra år av fred och Bernadottepolitik. Den franske förre revolutionär som blev svensk tronföljare ändrade radikalt de 700 år av misslyckad svensk politik som lett till att rikets östra del förlorades (Finland som nation skapades sedan under det ryska väldet). Ryssland kunde vara i kris eller enat, starkt eller svagt men var stort och fanns vilket Sverige hade att inse. Senare utformade han det som blev Bernadottepolitik; en svensk utrikespolitik medveten om att det finns större makter i öster, söder och väster mot vilka det gällde att förhålla sig principiellt fast men ständigt smidig. Statsminister Per Albin Hanssons politik från hösten 1939 när han som regeringschef ersatte den politiskt viktige Sandler som blivit aktivist med den försiktige Günther fram genom att vägra brittisk/fransk militär genommarsch under vinterkriget och verka för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen och sedan förena principiell fasthet med smidighet under de då skiftande utrikes maktförhållandena fram till krigsslutet 1945 är ett föredömligt exempel på svensk Bernadottepolitik.  President Putin är rysk nationell politiker; inte leninist (han har kritiserat Lenin för att denne inte understödde Ryssland i Första världskriget utan verkade för fred och tsarismens undergång). Han är nationell vilket innebär att han inte bara ser Tsar Peters betydelse utan även, fast han talar mindre om det, den roll, Ivan IV (Ivan Groznyj) och Josef Stalin spelat för att bevara och säkra ett Ryssland med många nationaliteter och kulturer. Till detta har Sverige - som Bernadotte 1812 och Per Albin Hansson - att förhålla sig.

                      3) Patrik Oksanen ser korrekt att under något sekel traditionella politiska grupperingar kallade "vänster" och "höger" nu upplöser sig och byter plats. Men han förmår lika litet som en organisation till "vänster" som Clarté tolka det han ser. Samtidigt som den internationella ekonomiska maktkoncentrationen blir alltmer extrem och därmed de sociala spänningarna tilltar blir den politiska bilden alltmer otydlig. Ja, till ett maskeradspel. Det norska Arbeiderpartiets (en gång i Komintern) ledare blir NATO:s generalsekreterare och det italienska Lega Nord bekämpar USA-lydnad. Den stora konferensen i Beijing ("World Political Parties High Level Meeting") de första dagarna i december (orapporterad i svenska och andra västmedier) med en 600 representanter från 300 politiska partier och organisationer från 120 länder däribland statsmän och politiska ledare var helt organiserad enligt Bandungmodellen utan hänsyn till eventuella allianser, bindningar och höger/vänsterbeteckning. Liksom Bandungkonferensen blev inledningen till den stora avkolonialiseringen tycktes denna konferens av inläggen från olika politiker och statsledare att döma bli början till arbetet på en ny mångpolig världsordning.

                      Vid ett tidigare skifte i världspolitiken när Nixon reste till Kina bad Expressen mig förklara skeendet. Det gjorde jag sakligt, korrekt och opolemiskt, med ordentliga citat och källhänvisningar på tre sidor i tidningen den tjugonde juli 1971.

VERKLIGA FRÅGOR

Jan Myrdal

Den 30 december 2017 publicerade Expressen som ledare Patrik Oksanens artikel "Putins lakejer finns både till höger och vänster". Den inleddes som ett direkt angrepp på mig och mitt arbete. Den har sedan följts upp med ytterligare polemik mot mig vilket nödvändiggör ett förtydligande, en replik. Personpolemik är ointressant, viktigare är att Oksanen ser verkliga skeenden, scenförändringar, vilka han dock inte förmår tyda. Jag tar tre frågor:

                      1) Om konferensen i Chișinău finns texter på nätet. Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, redovisade de stora svårigheterna för en liten tvekulturell stat på själva skiljet mellan NATO och Ryssland som varken vill bli helrysk eller en rumänskdominerad raketbas för NATO. När nu NATO flyttat baser till Rysslands gräns och avtalet om medeldistansrobotar tycks abrogeras sjunker varningstiden drastiskt för Rysslands kärnområden och risken för att någondera lockas till ett offensivt eller defensivt förstaslag ökar. Det blir inte en lokal skärmytsling. Hur Sverige som stat eller samhälle skulle överleva en följande "nuclear winter" vet ingen. Men vad vi vet är att världen upprepade gånger under senare decennier balanserat på gränsen till en katastrof. Att den hittills undvikits beror mindre på klok politik än på slump eller på att någon militärt ansvarig självsvåldigt beslutat inte handla enligt reglementet. Kärnfysikernas "Domedagsklocka" har nu flyttats fram till några minuter i tolv.

                      2) I mitt anförande och direkt till president Igor Dodon hänvisade jag till Sveriges tvåhundra år av fred och Bernadottepolitik. Den franske förre revolutionär som blev svensk tronföljare ändrade radikalt de 700 år av misslyckad svensk politik som lett till att rikets östra del förlorades (Finland som nation skapades sedan under det ryska väldet). Ryssland kunde vara i kris eller enat, starkt eller svagt men var stort och fanns vilket Sverige hade att inse. Senare utformade han det som blev Bernadottepolitik; en svensk utrikespolitik medveten om att det finns större makter i öster, söder och väster mot vilka det gällde att förhålla sig principiellt fast men ständigt smidig. Statsminister Per Albin Hanssons politik från hösten 1939 när han som regeringschef ersatte den politiskt viktige Sandler som blivit aktivist med den försiktige Günther fram genom att vägra brittisk/fransk militär genommarsch under vinterkriget och verka för fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen och sedan förena principiell fasthet med smidighet under de då skiftande utrikes maktförhållandena fram till krigsslutet 1945 är ett föredömligt exempel på svensk Bernadottepolitik.  President Putin är rysk nationell politiker; inte leninist (han har kritiserat Lenin för att denne inte understödde Ryssland i Första världskriget utan verkade för fred och tsarismens undergång). Han är nationell vilket innebär att han inte bara ser Tsar Peters betydelse utan även, fast han talar mindre om det, den roll, Ivan IV (Ivan Groznyj) och Josef Stalin spelat för att bevara och säkra ett Ryssland med många nationaliteter och kulturer. Till detta har Sverige - som Bernadotte 1812 och Per Albin Hansson - att förhålla sig.

                      3) Patrik Oksanen ser korrekt att under något sekel traditionella politiska grupperingar kallade "vänster" och "höger" nu upplöser sig och byter plats. Men han förmår lika litet som en organisation till "vänster" som Clarté tolka det han ser. Samtidigt som den internationella ekonomiska maktkoncentrationen blir alltmer extrem och därmed de sociala spänningarna tilltar blir den politiska bilden alltmer otydlig. Ja, till ett maskeradspel. Det norska Arbeiderpartiets (en gång i Komintern) ledare blir NATO:s generalsekreterare och det italienska Lega Nord bekämpar USA-lydnad. Den stora konferensen i Beijing ("World Political Parties High Level Meeting") de första dagarna i december (orapporterad i svenska och andra västmedier) med en 600 representanter från 300 politiska partier och organisationer från 120 länder däribland statsmän och politiska ledare var helt organiserad enligt Bandungmodellen utan hänsyn till eventuella allianser, bindningar och höger/vänsterbeteckning. Liksom Bandungkonferensen blev inledningen till den stora avkolonialiseringen tycktes denna konferens av inläggen från olika politiker och statsledare att döma bli början till arbetet på en ny mångpolig världsordning.

                      Vid ett tidigare skifte i världspolitiken när Nixon reste till Kina bad Expressen mig förklara skeendet. Det gjorde jag sakligt, korrekt och opolemiskt, med ordentliga citat och källhänvisningar på tre sidor i tidningen den tjugonde juli 1971.

Till skillnad från Ingmar Bergman ser den åldrande Harvey Weinstein på bild ut som en fysisk fuling.

Men båda är de ökända för att sexuellt ha dragit nytta av vad som på nordamerikansk engelska kallas the casting couch.

På svenska kunde man säga, Rollfördelningsschäslongen. Den om vilken Marilyn Monroe när hon äntligen fick sitt jättekontrakt sade:

- Nu behöver jag inte suga kuk längre.

Fast Ingmar Bergman har i svensk offentlighet inte utlöst något Metoo som Weinstein i Nordamerika utan mest ett romantiskt ordande om kvinnor drabbade av passion till en konstnärligt högtstående rollfördelningsregissör.

Jag har svårt att förstå dem. Ingmar Bergmans själsliv som det tar sig uttryck i hans filmer var ju som en infanteristfot: fuktigt, svullet och illaluktande. Knappast något passionsutlösande. Men så är jag varken kvinna eller i kulturkarriären heller.

Jan Myrdal

Länk till 8dagar.

För snart fyrtio år sedan, våren 1967, när Förenta staterna höll på med en blodig upptrappning av sitt krig mot Indokinas folk, gav Sihanouk personligen Gun Kessle och mig möjligheten att resa, fotografera och rapportera från det Kambodja som då efter CIA:s och dess skribenters fäaktigheter hade stängts för utländska journalister. Vi skrev från den resan i olika tidningar och gav ut en bok om Angkor och dess monument som kommit i många upplagor världen runt. Senast – dedicerad nu som då till Norodom Sihanouk – på thai i Bangkok.

Ett nytt varv i en vilseledande mediediskussion om Demokratiska Kampuchea 1975 till 1979 har i Sverige utlösts av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. Fröberg Idling har byggt sin bok kring den reserapport Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Jan Myrdal och Marita Wikander publicerade hösten 1979. Men han skriver litterärt. Vilket inte är något beröm.

På fliken presenterar förlaget oss som en delegation med "Jan Myrdal i spetsen" vilket visserligen inte är sant men gör det mer verkningsfullt när presentationen fortsätter:

"Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjas att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar under Pol Pots drygt tre och ett halvt år vid makten.
Men de fyra välutbildade svenskarna såg varken död eller terror på sin 100 mil långa resa genom landet. Tvärtom när de återvände till Sverige beskrev de röda khmerernas revolution som framgångsrik. Som ett föredöme för andra länder.
Hur kunde fyra välutbildade svenskar, specialiserade på Sydostasien, resa genom ett av 1900-talets mest omfattande massmord utan att se något?"

Peter Fröberg Idling har enligt förlaget jagat efter svar på detta. Men det har han inte gjort. Han skriver att vi inte såg vad vi inte såg. Det är helt sant att ingen av oss såg massmord. Inte ens enskilda mord. Jag har många gånger påpekat den enkla sanningen att detta varken förnekar eller bekräftar några massmord.

Naturligtvis skulle jag nu i Aftonbladet kunna skriva att då 1978 i Kampuchea pågick massmord runt mig men att jag av tacksamhet mot de värdar som bjöd på mat – eller av hänsyn till min vänskap med Pol Pot – då ingenting ville säga om det. För vilket jag nu skäms. Gjorde jag detta med tillräckligt övertygande skamkänsla skulle jag om någon tid efter döden få ett vackert efterord i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet – för att inte tala om vänliga ord i Sveriges Radio och Expressen. Men det vore lögn av mig. Jag såg inget massmord. Har inget att skämmas för i det jag skrev om vad jag såg.

Det vi verkligen såg intresserar dock inte Peter Fröberg Idling. Vad såg vi? Vad rapporterade vi? Vad belade Marita Wikander i bild om skolor, industrier, uppbygge i fotoreportage?

Den sidan av verkligheten intresserar varken Peter Fröberg Idling eller gängse svenska medier. Tag ett annat exempel. I Gun Kessles stora utställning Kampucheas heliga Angkor på Östasiatiska museet hösten 1979 belade jag att Angkor då icke plundrats eller förstörts (även Lon Nols soldater var kambodjaner och respekterade Angkor, sade Ok Sakun mig). Men plundringen efter invasionen 1979 är som plundringen av Iraks och Afghanistans konstskatter efter invasionen av dessa länder. En profitörernas fest!

Där på utställningen visade vi även sådant som enligt nu gällande sanning inte funnits; skolböcker och tidningar från Demokratiska Kampuchea.

Marita Wikander, som vägrade diskutera med Idling och vägrade läsa – eller ens ta i – korrekturet görs i hans bok till personagen "Annika Andervik" och han använder detta litterärt som vad han kallar en "fiktiv karaktär". Uselt! I synnerhet när han med datum citerar vad hon skrivit i Aftonbladet.

För den vilken läser okritiskt – vilket ärligt talat den stora majoriteten gör – bekräftar Peter Fröberg Idling en mediesanning att den förblindade Jan Myrdal var och har förblivit så nära Pol Pot och Khieu Samphan, Ieng Sary och andra kampucheanska vänner att han utan att blinka accepterat att de medvetet hade ihjäl "närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen".

Nog om Fröberg Idling. Åter till Kambodja och de många, många döda.

För att ge perspektiv går jag tillbaka några decennier. För lite mer än trettioåtta år sedan rapporterade Gun Kessle och jag i Aftonbladet (21 januari -68) från det fredliga men fattiga Sihanoukville i Kambodja. Jag avslutade med orden:

"Om det visar sig i generalernas intresse att erövra Kambodja och Förenta staterna går till anfall mot landets trettiotretusen man starka armé ... då kommer allvarliga kommentatorer att förklara att den ensamma lyftkranen i Sihanoukvilles lilla hamn hotade Förenta staternas säkerhet."

Sant blev det! Två år därefter, 26 april -70, publicerade jag i Aftonbladet artikeln När liken flyter utför floderna. Den inleddes:

"Det flyter lik utför Mekong ty Förenta staternas vänner fick order att söka ta makten. Det upprättas koncentrationsläger i Kambodja ty Förenta staterna sände dit sina ämbetsmän från CIA. Det är krig i Kambodja ty Förenta staternas regering behöver trappa upp sitt krig i Indokina.

Förenta staterna föredrar att föra krig utan krigsförklaring. Förenta staternas härskare följer samma politik som Japan gjorde, som Mussolini gjorde, som Hitler gjorde."

Så inleddes en period av stora tragedier för khmererna och deras nation. Redan hade Förenta staterna då i hemlighet sedan i mars 1969 fört ett bombkrig mot Kambodja. När det efter kuppen visade sig att Förenta staterna misslyckades med politiken att låta kambodjaner döda kambodjaner utvidgades bombkriget till dess att Kambodja blev ett massgravarnas land. Hur många föll då offer för förbrytarna i Washington? Fler än 500 000 civila kambodjaner offrades i vart fall under den genocid på khmerer som var en Förenta staternas militära strategi. Därtill kom att också i Kambodja förgiftade Förenta staterna folket. Dioxin från Agent Orange samlas till exempel i alla fiskedammar.

När Förenta staternas agenter, militärer och medhjälpare snöpligt fick fly landet räknade de med att det inte skulle bli gerillan – den de kallade Röda khmerer – möjligt att i detta totalt sönderslagna, utarmade och förgiftade land upprätta och bevara ett samhälle.

Om vad som sedan hände finns andra berättelser än de nu gängse. Själv har jag skrivit en hel del. Vi var rätt många från olika länder som reste i och rapporterade med text, foto och film från Demokratiska Kampuchea och sedan från gerillans basområde under kriget efter 1979. (De senaste svenska journalister vilka diskuterade med Pol Pot bör för övrigt ha varit Per Forslind, SvD, Stefan Lindgren och Rolf Söderberg från Rapport.) Hela detta internationella material borde ställas samman exakt så som det skrevs och visades i sin tid. Det kunde ge anledning till en förnuftig diskussion.

Det krig som inleddes med Vietnams inmarsch skördade många offer. Men vad med det stora antalet redan döda 1979 när gravarna öppnades efter ockupationen? Många hade dött 1970 till 1975. Det bör inte glömmas. Demokratiska Kampuchea var efter Förenta staternas bombanfall och svältpolitik ett land av massgravar. På bilderna från öppnade massgravar i det av Vietnam erövrade Kambodja visade kraniernas tillstånd enligt den dåvarande chefen för Stockholmspolisens rättsmedicinska enhet att de bör ha legat 5 – 10 år under jord.

Dock anser jag det ovedersägligt att många – kanske lika många som de vilka föll offer för Förenta staterna – dog i Demokratiska Kampuchea åren 1975 till 1979.

Det fanns flera orsaker till denna massdöd. En orsak var hunger och sjukdom i ett utarmat land. Men därtill kommer det jag påpekat flera gånger, bondekrigens blodighet. Många blev säkerligen ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade. Från historien känner vi till detta. När det gäller den mexikanska revolutionen har jag skrivit om det. Därtill har jag direkt upplevat det i Indien. De politiskt ansvariga kadrerna hade i Indien ytterligt svårt – ibland var det dem omöjligt – att kontrollera de blodigaste uppgörelser. De som var ohyggliga. Den kampucheanska rörelsen var därtill delvis nästan feodalt uppsplittrad och dåligt centraliserad. Enligt Pol Pots sista sekreterare Tep Kunnal ansåg Pol Pot att han inte haft full kännedom om de under hans tid pågående ålderdomligt grymma fattigbondeövergreppen. (Också Khieu Samphan har sagt något liknande.)

Jag har tidigare förklarat såväl det blodiga skeendet under den mexikanska revolutionen som i de väpnade gruppernas Indien. Att det i Kampuchea varit som i Indien finner jag inte otroligt.

Säkerhetstjänstens agerande, grymheterna i Demokratiska Kampucheas fängelser, avrättningen av kadrer, har av såväl Ieng Thirith som andra vänner förklarats med att kontrollen över säkerhetstjänsten brast (också hon och Ieng Sary liksom Pol Pot skall ha hotats). Hon skyllde på vietnamesisk infiltration. Också Malcolm Caldwell skulle mördats på vietnamesiskt uppdrag. Sanningshalten i detta har jag inte kunnat kontrollera. När Svenska Dagbladet ansökte om visum för mig att resa till Phnom Penh för att ställa de olika utsagorna om såväl detta som annat mot varandra vägrades detta dem då "Myrdal alltid varit fiende".

En viktig fråga som bör tas upp rör rättegången mot de så kallade Röda khmer-ledarna. Förenta staterna har dels direkt och dels genom ombud – dit även Sverige hör – lagt ner stor energi och stora pengar på att få till stånd en rättegång mot dem om perioden 1975 till 1979. Men en sådan rättegång blir oavsett om FN är huvudman eller inte till vad som på nordamerikansk engelska heter "a kangaroo court"; en kängurudomstol. Skälet är enkelt. Kambodjas premiärminister Hun Sen redovisade det i sitt brev till Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan den 21 januari 1999 då han krävde att rättegången skulle gälla hela perioden 1970 till 1998:

"Från 1970 till 1975 – vad slags brott bör tas upp och ge anledning till åtal? Från 1975 till 1979? Från 1979 till 1989? Det begicks olika brott under varje period."

Ieng Sary instämde. Vad han och de andra politiska och militära ledarna för Demokratiska Kampuchea angick vore det helt riktigt menade han att de i en rättegång om hela perioden 1970 till 1998 finge svara för vad de gjort. Befunnes de brottsliga skulle de på samma villkor som Förenta staternas ansvariga få ta sitt straff. Detta vore rimligt. Fast Förenta staternas regering accepterar aldrig något ansvar för sina brott.

Att man i Kambodja trots påtryckningarna från det så kallade internationella samfundet i det längsta hållit fast vid detta krav är inte svårt att förstå. Man har erfarenheter av känguru-domstolar. Den 28 april 1970 inledde den av CIA tillsatta regeringens i Phnom Penh militärdomstol en rättegång (in absentia) inom lyckta dörrar mot prins Sihanouk och nio andra åtalade för högförräderi. Den 3 juli 1970 fördes förhandlingarna öppet, den 5 juli 1970 dömdes Sihanouk till döden. Den 17 augusti stod under fyra timmar 80 anklagade inför rätta, 17 personer dömdes (in absentia) till döden. Andra – däribland hans hustru och hennes mor – till livstids fängelse.

Det finns också ett annat skäl. Nu, tjugosju år efter invasionen och fjorton år efter det att Demokratiska Kampucheas styrkor inställt militäroperationerna har i Kambodja något liknande inträffat som i Frankrike med kommunarderna efter amnestipolitiken i Tredje republiken. Samtidigt som den verbala upphetsningen (mot kommunarder och petrolöser som mot röda khmerer) fortsätter att vara stark har samhället förändrats. Många av kadrerna från Kommunen då och Demokratiska Kampuchea nu är – som Pol Pot själv – döda, andra är åldriga pensionärer men de övriga har mestadels integrerats i det nya samhället på olika poster och inom olika organisationer.

Vilket internationellt resultat har Vietnams agerande mot Demokratiska Kampuchea år 1979 fått? Jo, den dåvarande invasionen bidrog till att fullfölja ett folkrättsligt skov. Av det som tidigare förklarats som diskutabel Trumandoktrin och Brezjnevdoktrin blev en allmänt accepterad folkrätt. Denna nya folkrätt har drabbat Afghanistan (två gånger, dels under den sovjetiska invasionen och dels under den från Förenta staterna – och nu av dess villiga allierade som Sverige fullföljda). Den har möjliggjort det av Tyskland och Förenta staterna inspirerade upplösandet av Jugoslavien med efterföljande folkfördrivningar och massmord. Den har använts vid Förenta staternas invasion av Irak. Nu förklaras den officiellt av Förenta staterna – och accepteras av även Sverige och en majoritet följsamma FN-medlemsstater – som ny folkrätt. Denna folkrättsliga nytolkning kommer under de närmaste decennierna att användas i många nya och folkmördande krig.

Slutligen: vad återstår då av vad som skulle kunna kallas Khieu Samphans och Pol Pots vision från 1975?

I konkret mening återstår naturligtvis ingenting. Som det efter juni 1871 inte återstod något av Pariskommunen och dess reformarbete och efter mordet på Zapata år 1919 ingenting av hans verk. Skeendet förändrar förutsättningarna. Demokratiska Kampuchea kan inte återskapas. Dess kadrer är – som jag skrivit – därtill spridda och integrerade i andra sammanhang så som en gång Kommunens eller Zapatas.

Det var som jag ser det en olycka för khmererna att Demokratiska Kampuchea räknade fel på motståndarnas militära och politiska styrka. Jag sade också till Ok Sakun och andra vänner hösten 1978 att de underskattade fienden. Att jag menar att de reformer Demokratiska Kampuchea redan inlett hösten 1978 (övergången från millennarism) och den inbjudningsoffensiv de påbörjat kunde räddat dem från invasion är känt.

Men vad som jag ytterligare bör säga just därför att mediesanningen är så larmande är att jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft – alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även SIDA-bidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag. Nå en och annan i Tredje Världen lär sig väl.

Jan Myrdal

Artikeln publicerades ursprungligen i Aftonbladet den 8 mars 2011, under redaktionens rubrik: ”Jag såg inget massmord. Jan Myrdal tar upp diskussionen om Pol Pot och döden i Kampuchea.”

Se Yotube-klippet här